Timortinel

Förmodligen sista inlägget

2011-07-04T23:40:00.000+02:00

Jag tror inte att jag kommer att skriva något på bloggen igen, det känns inte som att jag har något aktuellt att säga som passar in på bloggens tilltänkta ändamål. Den var precis vad jag behövde förut, ett ställe att skriva av mig när det var jobbigt att orka med vardagen som transsexuell i väntan på att transitionera fysiskt och på väg att göra det socialt. Nu känner jag inte längre för att dela med mig av detta på samma sätt, jag vill istället ta fram andra sidor av mig själv, försöka gå vidare och inte haka upp mig så mycket på att vara trans, för det får mig ofta att bara må dåligt. Jag skulle kunna ändra bloggens inriktning helt, men det känns inte som något jag vill göra. Det känns bättre att då istället dyka upp på nya ställen och börja på nytt. Tack och adjö.

Time　Old dry winds go by　Lone air comes quietly

Time　Old dry winds go by

Uncertain space you need to fill in

Every time goodbye to yesterday　Greeted by today

Smiling at tomorrow　No one really belongs

Each time we hope to stay around　I know how you feel

Beyond your words

Anekdotiska exempel och argumentation

2011-03-24T23:35:00.000+01:00

Anekdotiska exempel och argumentation

När fungerar ett anekdotiskt exempel som argument och när gör det inte?

Det ska jag försöka gå igenom här nedan, i två delar, den första med anekdotiska exempel som motargument, den andra med anekdoter som argument för att stödja något. Sedan i den tredje delen skriver jag ner allmänna reflektioner kring det hela.

Del A: Motargument

A: Alla kvinnor älskar rosa

B: Jag har en syster som ogillar rosa, så det stämmer inte.

Här gör A ett antagande om alla kvinnor, och då går det att kontra med ett anekdotiskt exempel eftersom man då motbevisat satsen att alla kvinnor älskar rosa.

A: Många kvinnor älskar rosa.

B: Jag har en syster som ogillar rosa, så det stämmer inte.

I det här fallet fungerar inte anekdoten som motbevis, eftersom A endast yttrat sig om en majoritet av kvinnor, alltså finns det utrymme för kvinnor som inte gillar rosa, och det kan råka vara så att just de i ens egen bekantskapskrets tillhör den gruppen, anekdoten är inte tillräcklig som motbevis mot A:s påstående. Det gör naturligtvis inte As påstående mer sannolikt, bara att ett anekdotiskt argument inte går att använda i fallet.

Del B: Stödjande Argument

A: Det finns personer som gillar brysselkål.

B: Hur vet du det?

A: jag och min vän gillar brysselkål.

I det här exemplet fungerar anekdoten som argument, eftersom man visar på att något faktiskt förekommer.

A: Alla gillar brysselkål

B: Hur vet du det?

A: Jag och min vän gillar brysselkål.

Anekdoter fungerar inget bra för att stödja absoluta påståenden, det är faktiskt här som anekdoter fungerar som allra sämst som argument över huvudtaget. Urvalet är alldeles för litet för att kunna uttala sig om hur det är för alla.

A: Många gillar brysselkål.

B: Hur vet du det?

A: Jag och min vän gillar brysselkål.

Här räcker inte heller anekdoten till för att stödja det man hävdar.

DEL C

Anekdoter fungerar mot absoluta påståenden, men inte mot påståenden om generella trender.

Anekdoter fungerar för att visa att något förekommer, inte hur generell eller allmängiltig företeelsen är.

Varför anekdoter helst ska undvikas:

Därför att i en anekdot måste meningsmotståndaren ta ens ord på att anekdoterna stämmer. Såvida man inte har dokumenterat det anekdotiska exemplet och fler kan verifiera att det stämmer.

En anekdot är inte lika mycket värd som argument jämfört med undersökningar, studier och rapporter, statistik, eftersom urvalet i en anekdot är för litet.

Jag har inte läst särskilt mycket om argumentationsförning, det ovan är bara vad jag själv resonerat kring. Jag har ingen aning ifall jag säger något som de flesta redan är helt införstådda med, och därför helt onödigt att säga. Jag tycker mig dock se väldigt många anekdotiska exempel användas i många sammanhang. Jag använder mig själv av många anekdotiska exempel när jag argumenterar, även om det irriterar mig. Jag ogillar när folk utgår från sina egna erfarenheter och automatiskt tror att det går att applicera till alla andra eller använda i ett bredare sammanhang.

Val

2011-02-24T17:51:00.000+01:00

Jag har gått och blivit förälskad på senare tid. Inte i någon fysisk person, nej, utan i naturvetenskap, speciellt fysik. Det känns som att jag går miste om något om jag inte läser på lite och försöker förstå ännu mer hur världen fungerar, så detta försöker jag göra nu, på fri hand.

Samtidigt så älskar jag ju att skapa och skriva och vill syssla med något estetiskt, det är något som alltid fallit sig självklart för mig, att skriva och rita, måla.

Detta leder dock till viss förvirring, eftersom jag inte vet vilken del av mig jag ska lyssna på. Vad ska jag satsa på? Länge har det känts självklart att bli konstnär, författare eller serietecknare, och det är den banan jag har varit på väg längst. Nu är jag inte riktigt lika säker på att jag ska göra det huvudsakligen.

Kan jag inte göra båda, säger den teoretiska svarspersonen inom mig, och jodå, det kan man säkert göra, men frågan är om jag ska gå en naturvetenskaplig utbildning och syssla med det estetiska på fritiden, eller gå en konstnärlig utbildning och ha naturvetenskap på fritiden.

Ytterligare faktorer är att jag antagligen skulle bli en bättre konstnär eller författare än naturvetenskaplig forskare, men med en naturvetenskaplig utbildning i grunden kan det antagligen bli enklare att få en dräglig inkomst, det kan vara otroligt svårt att leva på skapande, och jag skulle antagligen bli tvungen att ta slitsamma låginkomstjobb vid sidan av. Arbeten som kräver naturvetenskaplig utbildning är troligtvis också slitsamma, men lönen är förmodligen bättre.

Det känns som ett svårt val. De är inte ens de enda valen, men de främsta. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv. Jag får se hur det blir, hur jag väljer att göra.

Optimistisk Livssyn

2011-02-12T01:15:00.000+01:00

Jag hade tänkt göra bloggen mer aktiv igen för två månader sen, men livet kom i vägen, jag kände mig isolerad och nedstämd, men nu börjar det att kännas bättre igen, så jag hoppas att jag kan börja göra lite fler inlägg igen.

Jag har problem med resten av världen, det känns så konstigt att ha den syn på livet och kön som jag har, det hjälper inte att jag är transsexuell såklart, men det känns som att det är ett mer fundamentalt problem jag haft hela livet. Det är något jag måste öva på att förhålla mig till, att jag antagligen inte kan smälta in så lätt bland andra. Kanske utåt sett, men inte så att jag känner mig bekväm på insidan. Jag känner mig dock ganska optimistisk, det är bara ett problem som måste lösas. Svaret på det är antagligen att hitta folk som jag uppskattar och känner mig trygg med, så att det inte gör lika mycket.

Det känns som att jag jämt känner det, men jag utvecklas konstant som människa, det är intressant och givande. Jag har bättre självförtroende än förut, ändå så känns det inte som att så mycket har förändrats i mitt liv. Det är tur att man aldrig slutar att utvecklas och kan lära sig av sina misstag. Det får mig att tänka på Oscar Wilde, för att parafrasera honom: ”erfarenhet är det namn vi ger våra misstag”.

Jag är ingen god människa. Inte ond heller, summan av ens existens inte så enkel att definiera i simplistiska termer. Jag är inte på något sätt perfekt, men det är kanske tur, en perfekt varelse skulle inte behöva eller kanske ens kunna utvecklas. Vad önskar jag mest? Att jag ska ha ett kritiskt förhållningssätt, att kunna erkänna när jag har fel, att inse mina brister, och att aldrig sluta förundras över livet, över att vara en medveten varelse i universum.

Det är så mycket jag vill göra, så många människor jag vill träffa, det finns en värld som jag vill utforska, och jag vill utvecklas och förändras. Jag är ung, och inte rädd för att bli gammal. Jag ser fram emot ett liv fullt av upplevelser, och jag hoppas på att få tillbringa många underbara stunder här i världen. Jag har bara ett liv, jag tänker krama ut så mycket jag kan av det.

Musikmeme

2010-12-21T07:35:00.000+01:00

Type these words into your music library and name the first song that appears.

Happy: “Happy Birthday” av Birthday Massacre

Sad: “Sad Monster” av Tanioka Kumi

Love: “A French Love (naked version)” av Anna Ternheim

Hate: “Between Love and Hate” av Lunatica

Light: “Celestial Light” av Anthony Miles

Dark: “Dark Chest of Wonders” av Nightwish

Good: “Good King Wenceslas” av Loreena McKennit

Bad: “Bad Seed” av Takida

Kaotiska etiska runtfunderingar med vegetariskt

2010-12-15T18:37:00.000+01:00

Den här texten får ingen riktig poäng eftersom jag kastar mig mellan ämnen, men jag väljer att publicera den här i alla fall.

Jag försöker att bli vegetarian igen, efter ett uppehåll då för mycket annat var i vägen. Det är omöjligt att leva utan att skada, hämma eller förhindra andra levande varelser på något sätt, men det går alltid att försöka göra det bättre. Jag kände att jag ville minska dödandet av mer djur, även fast det nästan känns lite hopplöst i ett hus där alla andra äter kött och jag själv ändå bara kompletterar min måltid med annat istället för köttet. Det får det att kännas lite som att det bara blir för att jag ska känna mig bättre, och det vore löjligt, målet är inte att jag ska gå runt och känna mig etisk som inte bidrar till djurdödande, utan att mindre djur ska dödas, vad har någon annan för glädje av det?

Varför jag nu försöker bli vegetarian är ju ändå på något plan av etiska själ naturligtvis (både när det kommer till miljön, och så djuren själva). Jag kan inte resonera mig fram till varför det skulle vara etiskt fel att döda människor och inte andra djurarter. Känslor och intelligens,liv. Vad är det människor generellt har som andra djur inte har? Det finns en hel del djur med abstrakt tänkande, det finns djur med hög intelligens, djur som använder verktyg, djur som sörjer, och begraver sina döda,förutom homo sapiens. Om Och ska man verkligen döma liv efter sådant ens? Det känns snarare som ett vi och dem-tänk istället för etiskt resonerande (det beror så klart på vilket etiskt resonerande man godkänner, det finns många argument, vi-och-dem-tänket bland dem, men inget har känts tillfredsställande för mig) att tycka det är okej att djur dödas men inte människor. Mitt val inombords var alltså att antingen vara emot dödandet av livsformer eller tycka det var okej att döda människor, och att inte döda något över huvudtaget om det går att undvika kändes som ett bättre alternativ att bygga en etisk grund på.

Till resonemanget att andra djur dödar, så människor kan lika gärna göra detsamma, kontrar jag med frågan ovan varför det är oetiskt att döda människor (generellt menat,vissa människor är inte så lyckligt lottade att de blir räknade som mänskliga), då andra djur dödar djur av sin egen art. Möjligen om man faktiskt tycker det är okej att döda människor, så skulle resonemanget kännas hållbart. Däremot skulle jag inte vilja vara i närheten av denne. Jag kan inte se hur "men alla andra gör det ju" är en bra grund för etiska regler. Oavsett om det är en människa eller ett annat djur som gör det. Det är inte heller som att alla djur ens har ett val, en hel del måste ha kött för att leva.

Det är inte som att frågan fortfarande ligger helt till rätta hos mig,jag värderar djur med känslor och intelligens högre än andra livsformer, däggdjur högre än insekter, som ändå antagligen är den mest framgångsrika livsformen. Då fortsätter jag ju på samma bana, att värdera liv mer likt mig själv högre än annat liv.

Vad är egentligen rätt och fel? Nu tror jag inte på en rätt eller sann etik när det kommer till kritan, så det kan bli lite svårt för mig att svara på det. Etik är inte en objektiv sanning, den är värdebaserad, och växlar beroende på vilket sätt en person förhåller sig till världen. Det går nog dock inte att leva utan någon sorts förordning, eller snarare tror jag inte att jag skulle vilja leva så och då får jag komma fram till det sätt att handla som verkar rimligt efter egen förmåga.

Min etiska grundregel är att göra så lite skada som möjligt, mot andra levande varelser, och mot miljön. Varför? Det är bra för mig själv, och andra, dessutom får det mig att känna mig bra, kanske för att jag lärt in mig det synsättet, kanske för att det är något generellt flockdjursbeteende att bry sig om de omkring som jag har fått, jag vet inte riktigt, (men jag tycker inte om flockdjursteorier, kanske för att det känns som att det oftast antas delas av alla människor av de som förespråkar sådant, istället för att vara generellt, en möjlig förklaring varför vissa företeelser finns hos de flesta människor), är jag bra på att leva upp till min etiska grundregel? Nej, jag är ganska katastrofalt dålig, men så har jag omöjligt hög ribba, och det är lätt att utveckla apati när jag omöjligt kan låta bli att göra illa någon eller något genom att existera.

Nu över till delfiner som speglar sig.
(Återgivning av den linkade videon i skrift här)

Dikt

2010-11-02T12:41:00.001+01:00

"A Litany for Survival

For those of us who live at the shoreline
standing upon the constant edges of decision
crucial and alone
for those of us who cannot indulge
the passing dreams of choice
who love in doorways coming and going
in the hours between dawns
looking inward and outward
at once before and after
seeking a now that can breed
futures
like bread in our children's mouths
so their dreams will not reflect
the death of ours:

For those of us
who were imprinted with fear
like a faint line in the center of our foreheads
learning to be afraid with our mother's milk
for by this weapon
this illusion of some safety to be found
the heavy-footed hoped to silence us
For all of us
this instant and this triumph
We were never meant to survive.

And when the sun rises we are afraid
it might not remain
when the sun sets we are afraid
it might not rise in the morning
when our stomachs are full we are afraid
of indigestion
when our stomachs are empty we are afraid
we may never eat again
when we are loved we are afraid
love will vanish
when we are alone we are afraid
love will never return
and when we speak we are afraid
our words will not be heard
nor welcomed
but when we are silent
we are still afraid
So it is better to speak
remembering
we were never meant to survive."

— Audre Lorde (The Black Unicorn: Poems)

Alien

2010-10-27T21:07:00.003+02:00

En text jag skrev för att få ur mig lite av den klyfta jag känner mellan mig själv och cispersoner som grupp. Tyvärr är den på engelska, jag försökte översätta den till svenska, men blev inte så nöjd med resultatet.

To my dear cis people (No, not you, if you're "understanding")

Hello, this is Alien calling; can I land safely on your planet? Usually it slips by me, a sad regretful feeling in my chest when it passes through, and I reach out and try to catch you, grasping with fingers in the air, never truly connecting, as if we were from different universes, different planes and only saw ghost images of each other. The measurements we get on our instruments are so different. You say you don’t see in black and white, but I see you ignore the grey zones, over and over. And I cannot connect, to your world, cannot reach common ground. And you’re not even trying. But I couldn’t stand where you are, even while trying, even with my life on the edge, because I was always alien there.

The ‘standard model’ people, the mainstream well ploughed road made my feet hurt, with every step my life blood coloured the bricks red. No, I was always one for walking barefoot in the soft grass, I love feeling earth beneath my feet. I find you as strange as you find me, believe me. I’m an artificial cyborg passing for human in your little playground where androids doesn’t exist, mere fairytales and stories to scare children with. I had changeling fantasies that never passed away, monster boy undercover, a child who could never belong. I do not wish to be ‘part of your world’, it doesn’t suit me, I want my own, a place where my expectations to conform are at a low minimum. I’m not flattered or impressed by the honorary human card I am granted for falling inside the norm enough to appear as a person to you and not a walking label, I’d rather be a monster boy then. Do you understand? I’m embracing my darkness, my disadvantage, in a desperate hope to turn it into strength. I have to love my body, myself, even if there will always be pain, because nobody will do it for me.

Because my depth and integrity, my way to melt away and try to form myself as the one I am and the one I could be are but shallow mutilation in your minds. It’s you who can only see surface, not me. Common sense is fabrications grinded into you since before you could walk, not absolute truth, written in Arial Black on our skin. Words and thoughts can never be objective, because there’s a subjective behind them. And it’s in the subjective we can reach out and try to understand, trying to fit into each other’s shoes for a while so I promote it. No statistics can show you as much as my life, as a multitude of lives in all ranges of possibility about the diversity of living beings.

Konstverk

2010-10-18T23:55:00.000+02:00

Bild på en kvinnofigur i rött och en mansfigur i blått som brukar finnas på toalettdörrar, med texten 'man' och 'kvinna' under respektive figur.

Mans och kvinnofigurerna, nu utan text, omgiven av liknande figurer i bakgrunden i grått, vilket gör att de inte syns lika tydligt, som ska representera andra kön.

Alla figurer är nedtonade, och i regnbågsfärgad text över dem står det: 'Alla andra då?'

Alla figurer igen, men nu i olika nyanser, så att mans och kvinnofigurerna ser ut som en del i mängden.

En brist är såklart att de symboler som ska representera andra kön än de binära är skapade ur symbolerna för man och kvinna, vilket känns lite exkluderande mot folk som inte tycker att deras kön har något med man och kvinna att göra över huvudtaget, och det är kanske något att tänka på ifall jag vill utveckla idén, men jag vet dock inte riktigt hur jag ska representera eller avbilda det på ett bra sätt.

2010-10-07T05:41:00.000+02:00

Idag är det alltså dags.

Ett gupp

2010-09-28T18:31:00.000+02:00

Det var för bra för att vara för evigt. Det senaste halvåret har jag mått bättre än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Allt har gått lugnt och plant, en lätt nerförsbacke i ett vackert kustlandskap, men det blev ett avbrott nu, mitt första gupp. Jag har gått igenom två dagar av ångestattacker och en önskan om att dö på grund av det. Det gör mer ont än jag kan beskriva. Jag kanske var redo att inte längre beskriva mig själv som trans, min kropp kanske inte längre är i konflikt med mitt sinne, men resten av världen är inte klar, det blev jag just brutalt påmind om.

Det får inte vara något traumatisk från det förflutna som jag ville bara få slippa över huvud taget, eller en privat relation mellan mig och min kropp, nej det är andras angelägenhet. Som jag är oärlig och opålitlig om jag inte vill prata eller ens nämna den. Jag ville inte ha något komma ut-tilfälle, jag är så trött på sånt. Sådana hade jag för att få folk att förstå att jag är kille, jag vill inte ha några för att få folk att se mig som trans kille speciellt. Jag tycker jag har rätten att bara få vara som alla andra. Men jag hade fel, att jag är trans är inte jag som bestämmer vikten av, det är andra. För är du cis är du normal och är du trans är det något du måste berätta.

Intressant att ingen tycker det är ett svek att jag inte berättar om alla de andra saker som uppgör min person, saker som är mer jag än att jag är trans som jag inte tagit upp med någon. nej just det, för de sakerna är ju okej att ha privata, inte att vara trans, jag är ingen svikare, ingen lögnare om jag inte pratar om dem. Jag hatar att vara trans, just för att jag inte bara får vara den jag tycker jag är, jag måste ge ut information som är jobbig och jag inte vill ha att göra med på ett sätt som ingen kräver om andra saker. Som att jag begått ett brott eller ljugit om något.

Det gör ont, men det gör inte ont för att det är viktigt för mig längre, utan för andra tycker det är viktigt. Jag ville få känna mig pånyttfödd, som jag på riktigt för första gången. Vara ett barn, vara en tonåring, vara allt det jag missade på grund av det ingenting jag befann mig i, men jag måste alltid sugas tillbaka dit, jag måste vara det där tomrummet och kännas vid det, erkänna det. Jag var bara så trött på det, att jag trodde att jag kunde få vara något annat. Ta så lång tid jag behövde på mig att kanske dela den delen av mig själv, om jag ville dela. Att låta det vara något nya personer i mitt liv bara kunde få reda på med tiden.

Jag är för ovan vid det här, jag har inte blivit nött och van vid hur konstig jag är i cispersoners ögon som trans, har inte lärt mig hantera mina och andras känslor kring det hela. Det är ju bara att kolla hur det går med min mamma, min stackars mamma som fortfarande inte, efter två år, kan förstå mig, som inte gläds åt att hon har en tillfreds son i sitt hus istället för det stycke av självhat som grät sig till sömns som brukade finnas där.

Det är jobbigt när man förstår andras smärta, och när denna känsla av smärta är det som gör illa en själv. För jag förstår delvis de personer jag älskars smärta, men samtidigt så gör den så ont. Deras smärta är verklig, även om den kommer från en värld där trans är det onormala och cis bara ett neutralt faktum, nej där ordet cis inte ens existerar, man är bara normal, inget som behövs sägas något om. Jag kan inte vara ledsen för att jag gett dem den smärtan utan att känna att jag ger upp en bit av min integritet, men samtidigt så vill jag inte att folk ska vara upprörda, för jag vill att de ska må bra.

När jag skriver det här har den mesta smärtan försvunnit redan, jag har lugnat ner mig, jag behövde bara få ur mig den någonstans, om det verkar tämligen melodramatiskt. Kanske är den inte rättfärdigad att dela med mig av, men den fanns där, och jag visste inte vem jag skulle vända mig till med den, det är bara plågsamt. Jag vill inte skada just nu, inte såra någon med min existens, mina känslor.

Bortom Cis och Transsexuell

2010-09-16T21:25:00.001+02:00

En ny och häpnadsväckande tanke har dykt upp på senare tid. Jag trodde det var självklart att transsexuell var ett ord jag alltid skulle vara bekväm att identifiera mig med, men jag känner mig ganska avlägsen från det ordet nu, och tror att det bara är en känsla som kommer öka med tiden. För den stora klyfta som fanns mellan mig och min kropp, det som fick mig att ta upp ordet transsexuell, ett ord som kunde förklara att jag var kille (helst hade jag velat att endast ta till mig ordet kille, men det skulle ha varit förvirrande), har smält bort i takt med att testosteronet började verka. Jag känner mig inte främmande inför min kropp på samma sätt längre. Den är min kropp. Det känns relativt bra i den. Jag tänker att kanske är det så här en cisperson, utan andra kroppsliga komplikationer känner inför sin kropp. Vad får då ordet transsexuell för mening för mig? Det känns som att det mer och mer förlorar sin relevans.

Men kan ska jag då beskriva mig själv som cis istället? Kan jag vara cis? Svaret känns ändå som nej för mig, för min status som cisperson kan bli fråntagen mig och tvinga ut mig i en könsgränsens djungel, som ett mellanting, något som inte är en riktig man i vissas ögon. Min kropp kommer antagligen heller inte likna en generell cisman helt någonsin, något som fortfarande gör lite ont. Det är sådant jag måste leva med. Mina erfarenheter har dessutom formats av att jag är trans, och jag har upplevt saker få cispersoner antagligen varit med om, något som ibland får mig att känna som en utomjording i en ciscentrerad miljö.

Ligger det en sorts internaliserad transfobi bakom denna motvilja att omnämnas som trans? Att jag ser trans som mindre fint att vara? Jag kan inte riktigt svara på den frågan, mer än att jag inte skulle förvägra någon annan sin rätt till passande etiketter, eller skulle se en binärsidentifierad trans man eller kvinna som mindre äkta bara för att denna har en stark identitet även som transperson. Det borde dessutom vara en självklarhet att få bestämma själv vilka etiketter man vill använda om sig själv som en marginaliserad person, så det jag kan säga är att jag vägrar att längre applicera mig till den kategori cispersoner skapat åt mig.

Det jag söker är ett ord för att beskriva den känsla av mellanläge jag befinner mig i, inte transexuell och inte cis. Före detta transsexuell kanske är en etikett att granska närmare, jag har funderat på det. Jag har lite fördomar om det uttrycket, att det är ett sådant som används av oqueera cisnormativa män och kvinnor som ser kön binärt. Verkar som det är något jag måste tänka om kring, eftersom jag nu tycker att det är ett ganska beskrivande ordval, och jag stämmer inte in på den förutfattade bild jag hade av personer som kallar sig så.

Nu är jag inte säker på att mitt inlägg egentligen kommer fram till något, men det var mest ett sätt att försöka få ur mig lite av något som jag börjat fundera på.

Regn

2010-08-21T17:16:00.000+02:00

Jag var ute och gick, på väg hem, när det plötsligt började ösregna. På bara ett par ögonblick forsade regnet på gatorna, och regnet stod som spån i backen. Det luktade blöt asfalt.

Regn är ingenting jag ogillar, i alla fall inte om man vet att man har ett varmt hem att komma in i och ett klädombyte som väntar på en. Jag komponerade små dikter till regnets ära, smådansade och sprang fram vissa bitar av vägen, sträkte ut mina händer för att känna vattendropparna mot handflatorna och armarna, uppiggad. Regnet står för förnyelse inom mig, det gamla sköljs bort och allt blir renspolat.

Det finns en särskilld stämning av samförstånd med andra som verkar uppstå på grund av regn. En tant med en handduk över huvudet för att inte bli blöt, och jag med huvan uppdragen: vi går förbi varandra, och ler i samförstånd eftersom vi båda ser ganska komiska ut, nästan genomblöta.

Två små barn cyklar långsamt förbi, och en av dem ser på mig och skrattar, och jag antar att jag såg ganska lustig ut med igenimmade glasögon och min våta lugg, säger "Men gud. Han har luvan uppdragen för att skydda håret." Jag är inte helt säker på vad det ska betyda, men tror att det var i syftan på att det regnade så mycket, de verkade just ha gått ut och vara på väg mot lekparken, oförberedda så som jag och majoriteten av andra vandrare.

En blöt hundägare går förbi med plågsam min, och hunden lunkar efter, ser på mig med sympatiska mörka ögon och ser lika ynklig ut som jag antagligen gjorde. Det ser nästan ut som att hen ska gå fram och hälsa på mig.

Det kändes fantastiskt att regn kunde få mig närmare andra varelser, och uppnå en förståelse som vi alla mer eller mindre delade, att vi var blöta och att regnet föll ner på oss.

Vad gör Timortinel?

2010-08-19T19:59:00.000+02:00

Jag har inte kännt något behov av att blogga så som förut, så därför står bloggen mestadels öde. Mitt liv flyter på utan några hinder just nu, så har inte så mycket att berätta. Även mina möten med min psykolog blir allt glesare, för jag har inget att ta upp, det blir mest vanliga samtal, och det är då bättre att någon som mår dåligt får tid.

Jag har hittat någon sorts lycka. Det har aldrig känts bättre i mitt liv än nu, fullt av potential och mening, jag har roligt, jag skrattar, jag dansar fram och sjunger högt. Jag vill ut och träffa människor, ut och leva! Jag är en ung man i senare tonåren med livet framför mig. Det här hade jag aldrig kunnat ana, jag hade förberett mig på att det kanske inte skulle bli så mycket bättre, men det har det blivit, på mer än en front.

Följde av en slump med till en startgrupp för transpersoner med en kompis, men det var ganska meningslöst för mig, för där jag är nu så får jag inte ut så mycket av det, utan det blir bara en pratstund. Jag uppskattar inte att diskutera transfrågor på ett sådant sätt längre, behöver inte bekräftelse eller stöd, utan om det är något har jag vänner att prata med. Det hörs nästan på namnet, startgrupp, att det inte är för mig. Jag är inte vid någon start när det kommer till min transition, den jobbigaste biten verkar vara över nu.

Just nu så går jag mycket, äter nyttigt och tränar. Jag vill ha en vältränad kropp i alla fall en stund i livet, nu när jag fortfarande är ung. Det är roligt att gå, och känna att jag kan ta mig fram på mina egna fötter.

Väntar på att få reda på när jag ska få göra min bröstrekonstruktion, och har bestämt mig att om det tar alltför lång tid gör jag det privat, det känns löjligt och bortkastat att slösa bort tid, och jag är lyckligt lottad och har fått pengar av släktingar så att jag har råd. Inget för den snåle, men jag är en hejare på att göra åt pengar, och är det något som är viktigt att lägga ner pengar på så är det just detta. Jag är så mentalt redo att bara ta världen med storm, och det är frustrerande när inte kroppen är riktigt med, och jag klarar inte en sommar till med binder. Jag har förberett mig att inte vänta mig några fantastiska resultat av de operationer jag kommer att få göra, mitt minimikrav är mest att känna att jag kan gå runt i enbart ett linne utan att känna mig obekväm och vilja gömma mig.

För en gångs skull har jag börjat känna mig snygg, och jag vill nästan säga det högt flera gånger om dagen, jag är snygg. Andra kanske inte tycker att mitt utseende är så märkvärdigt, men vem bryr sig om dem? Jag börjar se ut som den där killen jag såg framför mig när jag tänkte på vem jag ville vara. Kläder jag inte har vågat ha på mig åker nu fram, och istället för att känna mig som en tjej i dem, känner jag mig som en kille med feminina kläder och accessoarer. Häromdagen kunde jag gå ut med eyeliner och smycken och ändå bli sedd som kille, det kändes så skönt att inte behöva välja. Jag stör mig tyvärr på de feminina drag i mitt ansikte, som jag helst inte vill se, men det får jag ta, inget är perfekt. Det kan ju dessutom förändra sig ännu mer, är ju inte ute ur puberteten än.

Jag och min kropp

2010-07-22T16:48:00.000+02:00

Jag är mitt uppe i puberteten. Jag älskar min kropp, att följa minsta lilla förändring, vakna upp och plötsligt märka att något nytt har hänt. Att säga det känns otroligt. Jag har börjat att gilla min kropp, jag?

I början var jag jättenervös att testo skulle vis sig vara fel, trots allt, för då skulle det inte funnits något könshormon som var rätt för mig, och i början var jag tvungen att reda ut en liten kris inom mig själv, att min kropp antagligen aldrig kommer att vara som en cis killes vad jag än gör, och sörja att jag inte fick uppleva vissa tider av mitt liv och samtidigt bli sedd som kille. Men tiden flyter på och det blir bara bättre och bättre för varje gång jag tar en spruta. Jag är otroligt tacksam för det. Det finns ett helt liv kvar att vara mig själv

Förut, för många år sen, trodde jag jag visste hur det var att ha accepterat sin kropp. Jag visste inte hur fel jag hade. Då hade jag inte kommit till rätta med den, jag hade bara slutat bry mig om att se den överhuvudtaget, jag var likgiltig, orkade inte hata den längre, men brydde mig inte om den heller.

Det är en sådan här pubertet alla borde få uppleva, både cis och transpersoner, en pubertet som känns rätt för dem. Kanske är det så här många cispersoner känner? Kroppen är där som en favoritfotölj man kan luta sig tillbaka i. Den kanske är ful, sliten eller konstig form, men den är där och den är bekväm att sätta sig i.

Jag vet inte vad kön är, jag vet inte vad transsexualism är, inte heller vad det innebär att vara en man, och tror inte att jag kommer hitta ett svar på de frågorna, men jag behövde en kropp med högre dos testo än den själv kunde producera, och jag är en man, det är det ord som bäst beskriver mig, och jag gillar det.

Testosteron löste inte alla mina problem, den löste ett, men det var rätt problem, den kroppsliga könsdysforin. Inte sagt att jag fortfarande inte har vissa problem med min kropp, men det är inte likadant längre.

Allmänt

2010-07-11T18:08:00.000+02:00

Jag har satt upp en läxa till mig själv att inte nämna att någon är trans om det inte är relevant. Det brukar jag inte göra i cispersoners sällskap, för det är inte deras angelägenhet, men måste försöka göra det annars med, eftersom jag känner att jag inte vill bidra till att behandla trans kvinnor och trans män annorlunda än cis kvinnor och cis män, kanske borde jag ta upp vanan se till att nämna att folk är cis på samma sätt som jag nämner att folk är trans, problemet är att jag inte kan veta vilka som är cis. Det är något jag ska fundera på i alla fall.

Mitt behov av att skriva är inte lika stort som det var förut, därför var det ett tag sen jag skev något här. Jag har flutit runt och känt mig lycklig i mig själv, och känt mig mer tillfreds i min kropp större delen av tiden. Det finns alltid dalar och kullar, men jag är nöjd just nu och har inte så mycket att säga. Jag har för tillfället sluppit undan de känslor jag brukade ha, ensamhet, oduglighet och förtvivlan, och jag hoppas att de fortsätter att hålla sig borta. Jag kan se tillbaka på saker jag skrivit, och känna att jag inte kan identifiera mig med dem som förut. Jag tänker unna mig själv att vara lite lycklig.

Jag gör roliga saker med min röst och njuter över hur den ändrar sig, jag kan låta som ett monster, eller en tjur, eller kasta mig mellan tonlägen. Min mamma hatar att lyssna på det, men det struntar jag i. Det har blivit enklare att komma ner när jag sjunger också.

Har äntligen berättat att jag är trans för hela släkten med ett undantag, och det har gått tämligen bra, men vet inte än hur de kommer att bete sig i framtiden, hur det går med namn och pronomen. Jag har bestämt mig att aldrig mer tiga och låta mig felkönas eller felbenämnas i tystnad utan att berätta eller rätta folk, jag har fått nog av att kompromissa på den punkten. Har fått nog av att bry mig om ifall folk accepterar det eller inte, om de inte ställer upp, behöver jag dem inte i mitt liv. Det är ändå bara föräldrarnas bekanta som inte vet, alla mina bekanta vet eller har aldrig känt mig under något annat namn än mitt, och som kille.

Överkänslig?

2010-05-31T20:49:00.000+02:00

Det är ett faktum att jag idag blev kallad hon av en bibliotekarie när jag skulle lämna igen några böcker, av en total främling, alltså, något som inte hänt mig på snart ett år. Jag kanske är för känslig, men det fick mig att tappa lusten till allting. Jag drev runt utan att kunna handla, eller kunna lugna mig. egentligen skulle jag ha gått till en lektion, men jag orkade inte ta mig dit längre. Jag mår illa, rent fysiskt, jag får uppstötningar när folk felkönar mig. Det enda jag kunde tänka på, och göra var hur äcklig jag såg ut, hur mycket jag såg ut som en tjej. Jag såg bara framför mig hur alla dessa främlingar omkring såg mig som tjej, vilket de absolut inte får göra.

Jag är förbannad, för jag hade inte klippt mig på länge och var i valet och kvalet, eftersom jag vill ha längre hår, men inte till bekostnad av att inte bli sedd som kille, jag hade gjort en chansning och hoppats att testosteronet skulle kunna åtgärda det innan håret blev för långt, men uppenbarligen hade jag fel. Jag snubblade runt och tog mig till två frisörer, för jag stod inte ut med mig själv och behövde klippa mig genast, men de hade ingen tid över, så jag gick in i en sybehörsaffär och köpte en skarp sax. Sedan klippte jag själv av mig en massa hår hemma. Det ser inte snyggt ut, det är världens pottfrisyr, men det jag tänkte när jag var klar var att det inte gjorde något om jag ser ut som Rock Lees lillebror, bara jag inte blir felkönad. Det kändes i alla fall bättre efteråt. Just nu tänker jag vara hemma från skolan, tills jag mår bättre psykiskt, jag vill inte visa mig för en enda människa för tillfället.

Jag förtvivlar över att testosteronet tar sådan tid på sig innan man ser några fysiska förändringar, hur ska jag stå ut tills det börjar hända något? Det här slog törn på mitt självförtroende. Jag tog upp en kniv och funderade på om jag skulle göra illa mig själv, men jag tror inte att jag skulle klara något sånt. Den där delen av mig som säger att det enklaste vore att bara sluta existera, för att folk ändå inte kommer att acceptera mig som kille fick komma till tals igen, den som jag hoppats få slippa höra. Jag skulle vilja ha högre testodos, oavsett hur dåligt det är för kroppen, så kan det inte vara skadligare än det min hjärna gör mot mig just nu när jag tänker på hur jag ser ut. Det känns bra att vara på testo, men det här tog över den känslan av bekvämlighet, och nu vill jag helst gå och lägga mig i några månader tills klimatet är kallare och testot har börjat ge mer resultat utåt. Jag har börjat träna varje dag, för att bygga upp snyggare muskler, och jag har fått det på både armar och ben, men det som också hänt när fettet också minskat är att jag fortfarande har samma breda höfter, men med en smalare midja, gissa hur fel det känns, det känns helt åt helvete fel.

Jag är rädd för att aldrig få vara den feminina kille jag är utåt, att det alltid kommer att stå mellan att bli sedd som kille och vara femininare. Att jag kommer behöva dras med kläder från dressman och kortklippt hår resten av mitt liv för att bli sedd som kille. Jag önskar att jag var en cis kille, jag önskar det så mycket att det inte är klokt. Jag vill ha den lyxen, som de flesta cis killar har, att kunna uttrycka mig själv som jag vill klädmässigt och genom frisyren, utan att bli sedd som tjej, men jag kommer att vara kort och bredhöftad och androgyn, och det gör mig förtvivlad, jag vill inte vara androgyn på det sättet. Jag är inte säker på om det är värt besväret såhär, väntan på behandling, rädslan för att bli felkönad, kroppsavsmaken. Jag vet att jag är kille, jag behöver leva i den sortens kropp, och att jag aldrig skulle kunna leva som tjej, men frågan är om jag är tillräckligt stark för att orka leva som trans kille, det är så jobbigt.

Det jag måste tänka på är att om bara något år, om något år så är det nog inga problem, då kanske jag kan slippa oron att inte bli sedd som kille, för att min kropps ändrats så mycket. Tills dess får jag väl sitta inne och läsa, se på anime, träna och skriva bittra blogginlägg. Jag är glad att jag valde att ta ett år ledigt från studierna för att kunna transitionera fysiskt, det betyder att social interaktion kommer att ske på mina villkor efter att skolan är slut det här året. Om några dagar har jag nog lugnat mig, men just nu mår jag inget bra.

Musik

2010-05-23T23:49:00.000+02:00

Jag har alltid en tendens att bli förtjust i folkmusik av alla slag (och world, och new age), och nu har jag drabbats av ett plötsligt folkmusiknyck. Jag har aldrig någon aning om ifall folk lyssnar på min dåliga musiksmak eller inte, men jag tänker ändå göra ett videoinlägg med lite olika sorts folkmusik.

Först en riktig klassiker när det kommer till folkmusik och mig, jag har lyssnat på Akeboshi i mer än två år, och har fortfarande inte tröttnat på hans musik. Jag väntar förhoppningsfullt på att han ska släppa ett till album, även om jag inte vet hur det går för honom. Det senaste kom ut 2007. Hans musikgenre har beskrivits som Indie j-folk, eller bara j-folk, eftersom jag är urdålig på att avgöra vilken genre musik är så kommenterar jag det inte.

Escaping the empty city that's colored in twilight

I walk alone, the sky's connected

Suddenly the wind that blew through, without a sound

Erased your voice

Suddenly in the rain that began to come down, without a sound

The world that has ceased begins to move

Amidst the scenery that passes by

Along with the endlessly repeating seasons

Even if the day comes to laugh and and say

"Nothing changed", I don't care

A road will be created behind me

Searching for a new wind today and tomorrow

I'll set off on a journey, yet again

The multi-colored birds passed by

The dry trees are dampened by the wind

I set off believing that something would change

Even now that day hasn't faded...

Suddenly the wind that blew through, without a sound

Dropped a single dry leaf

Suddenly in the rain that began to come down, without a sound

The world that has ceased begins to move

When I meet the setting sun, that I don't know

I'll find something unchanging

Without a sound, without a sound, on the dry leaves that lie thick

I tread, I tread, I walk

(wind blows, leaf falls, without a sound)

Jag håller med de som säger att folk och metal är en genialisk kombination, och tar därför King of the Fairies, av Waylander.

I domhan anseo nach bhfuil anseo

(In a world (here) that is not here)

I chnoic draiochta, ag conai go saor

(In a magical mountain, living freely)

Daoine alainn, tuatha de danann

(Beautiful people, tribe of Danu)

Is Ri Na Sidhe

(Exists the King of the Fairies)

Ri, Ri, Ri Na Sidhe

(The King, The King, The King of the Fairies)

Lord of the Dance, irländsk folkmusik

Loreena McKennits musik räknas uppenbarligen mer som world än folk, men det struntar jag i, jag vill ha med henne i alla fall.The Mummer's Dance.

When in the springtime of the year

When the trees are crowned with leaves

When the ash and oak, and the birch and yew

Are dressed in ribbons fair.

When owls call the breathless moon

in the blue veil of the night

When shadows of the trees appear

amidst the lantern('s) light.

We've been rambling all the night

and sometime of this day

Now returning back again

we bring a garland gay.

Who will go down to those shady groves

and summon the shadows there

And tie a ribbon on those sheltering arms

in the springtime of the year.

The sounds of birds seem to fill the wood

and when the fiddler plays

All their voices can be heard

long past their woodland days.

We've been rambling all the night

and sometime of this day

Now returning back again

we bring a garland gay.

And so they linked their hands and danced

'round in circles and in rows

And so the journey of the night descends

when all the shades are gone.

A garland gay we bring you here

And at your door we stand

Here's a sprout, well budded out

The work of our Lord's hand.

We've been rambling all the night

and sometime of this day

Now returning back again

we bring a garland gay.

Jag vet mycket väl vad "gay" betyder på gammal engelska, men ifall du tror att jag är mogen nog att inte flina varje gång hon sjunger det så tar du fel, och jag vet inte ens varför, låter som något en barnslig heterokille skulle skratta åt. Jag ursäktar mig med att jag flinar så fort "transition" eller "trans" kommer upp i andra sammanhang än transsammanhang också.

Sagan om den Bergianska trädgården

2010-05-14T18:51:00.001+02:00

Idag var Sam och... Gollum ute på utflykt i Ithilien, denna kombination eftersom en av dem passade in på Sams beskrivning, knubbig och bärande all packning, och den andra förståeligt nog inte ville vara lilla gnälliga Frodo.

De såg några jättevackra bergskörsbärsblommor när de just kommit in i Ithilien.

Efter det gick de in i en trädgård med japanskt tema, där det fanns en fin bro.

Sam hade lagat en god bento åt dem båda till lunch, och den föll tursamt nog Gollum i smaken, som annars brukar vara rätt kräsen.

Sam ser ut som en blandning av Harry Potter och Dudley, och är även misstänkt lik en viss bloggägare.

Efter lunch hittade en brant väg uppåt som kanske skulle leda till honmonstrets håla. När de väl klättrat upp såg de att vägen blivit avspärrad av ett staket,så de blev tvugna att gå ner igen.

Sam fotograferade varenda kvadratmeter han såg. Tyvärr blev det så många vackra bilder att det skulle vara omöjligt att ha med alla i ett blogginlägg.

De tyckte att det var lite för kallt i Ithilien och gick därför in i en mer tropisk miljö, med häftiga jättenäckrosblad.

Fiiin Kruka.

Det var fullt av vackra blommor inomhus med.

Efter det avrundade Sam och Gollum med hembakad choklad och banankaka som fika, och en liten bergstur, sedan åkte de hem.

Vad jag skulle vilja säga

2010-05-07T22:41:00.000+02:00

Kära mamma

Utredningen är inte till för att du ska få terapisamtal där du kan välla ur dig din transfobi och alla dina små angelägenheter, som jag skulle kunna förklara om du bara pratade med mig, de är till för att jag ska transitionera. Att skriva att du är besviken på mig och på utredarna bara för att du inte har något att säga till om är löjligt.

Om du vill ha något att säga till om så skulle du ha engagerat dig mer i att vara en del i det hela, inte för att jag skulle vilja ha dig där, vad kan en människa som inte vill att jag ska transitionera fysiskt och som är helt okunnig på området tillföra mig som jag inte redan vet?

Vadå går för fort fram? Jag har väntat i två år nu på att få transitionera fysiskt, det är ganska lång tid, hur länge till tycker du att jag borde vänta med att vara mig själv bara för att du ännu inte kommit på vem jag är än? Du skulle säkert vilja hålla mig i utredningen för alltid, nej, du ville att de skulle förklara att jag inte var trans, men nu är du besviken för att de kom fram till att jag är transsexuell, de där doktorerna i sina rockar och med sina titlar, vars åsikt du tycker är viktigare än min egen.

Om du bara skulle öppna ögonen och se på mig, om du kunde förstå att jag redan lever i en deformerad kropp som gör mig till ett ingenting, en skugga i bakgrunden, inkognito bakom en falsk mask, och jag tar vad som erbjuds för att rätta till detta.

Jag är så trött på det hela att jag inte vet vad jag ska göra, skyller på mig själv som inte lyckats övertyga dig om att jag är kille, men vad kan jag göra? Jag vet inte vad jag ska göra.

Djur

2010-05-03T02:59:00.000+02:00

Mitt tal som jag gjorde i svenskan, som handlar om relationen mellan människor och andra djur, och jag tänkte att jag lika gärna kunde publicera stödanteckningarna till det här. Det är riktat till folk som inte redan är säkra på var de står när det gäller djurrätt.

Människans relation till andra djur.

När du stirrar ett djur in i ögonen, stirrar du in i en intelligens, en kännande, tänkande varelse som dig själv, men en som ändå är olik dig. Liv, det är ganska fantastiskt.
Men folk är ganska bra på att nedvärdera dessa andra varelser omkring oss.
Djur borde behandlas med mer respekt och värdighet i dagens samhälle.

Djur, särskilt däggdjur, är intelligenta, de kan uppleva världen, de tänker, de har känslor, precis som människor har känslor.
De har empati för andra, de känner saknad om någon de älskar dör.
Varför är det okej att skada en annan kännande varelse som kan känna smärta?
Varför är människan så speciell att det är fel att döda en människa, men inte ett djur?

En vanligt argument är att de inte är lika intelligenta som vi, men är det efter intelligens vi bestämmer värde på någon?
Ska vi ha ett intelligenstest, och behandla de människor som får dåligt sämre, och de med högst allra bäst? Nej, säg det inte ens, det gör folk redan, vilket säger något om människors syn på andra.

Vissa skulle säga att det är annorlunda, de är människor.
Men varför är det annorlunda för att man är människa, och inte tillhör en av alla andra djurarter?
Rent objektivt sätt är det obegripligt ur rättvise synpunkt, varför en sorts kännande varelse, och inte en annan?
Så enkelt är det såklart inte socialt, vi värderar människor högre, de är ju trotts allt samma art.

Viss mån sant att människor är väldigt speciella djur. Vi är djur med högt abstrakt tänkande, tänka oss och handla bättre. Vi kan planera.
Att tänka stort är det människor är bra på, så varför inte tänka så stort och omöjligt som en värld där djur inte behöver komma till skada mer än nödvändigt.
Just för att vi kan, är det vårt ansvar att ta hand om andra djur, vi vet att vi behandlar djur illa, och vi vet att de känner.

"De är inte bröder, de är inte underkastade oss, de är andra nationer, fångade med oss I tidens och livets nät, medfångar på jorden i all dens prakt, och möda."
(The Outermost House, Henry Boston)

Samhällen där djur behandlas med större värdighet är fullt möjliga, har funnits och finns fortfarande.
I jägar och samlarkulturer kan man oftast se en respekt för djur, de har själar, det fanns jaktceremonier för att respektera djurets dödas ande, tack för att man fick äta deras kött.
Bland hinduister i Indien behandlas djur med större respekt, har en själ, även växter. Det är en kultur där många inte äter kött.

Kristendomen som institution har fört djuren bort från oss, som andra varelser som förtjänar respekt, eftersom den införde ett system där människan var skapelsens krona och de själlösa djuren där för människors skull, en syn som inte tidigare fanns där.
Och nu med köttproduceringen i stora butiker blir det ännu värre. Förut så hade så få råd att äta kött, man bodde ihop med djuren, och då kom man dem närmre än vad man gör idag.

Jag har ingen fullkomlig lösning på problemet, jag erkänner det.
Jag vet inte hur man ska göra annorlunda. Jag ville berätta om det hela, få folk att tänka efter vad som görs mot djur, att ha respekt för att ett djur har intelligens och känslor.
Jag kan bara ge tips om hur man kan göra.

Ställ krav på köttindustrin att behandla djur med respekt, och värdighet.
Ät mindre kött, sluta äta kött helt om du kan.
Försäkra att djuren blev bra behandlade innan de blev dödade.
Tänk på att varje köttstycke du smakar är en varelse som blev av med sitt liv för att du skulle leva.

Jag vet inte om det är möjligt, titta på mig själv, här står jag och predikar, jag är inte perfekt heller.
Vi är så mänskliga, vi är trotts allt djur.
Vi lever i en värld där inte ens människor anses vara lika värda.

Så vad förväntar jag mig egentligen?
Jag förväntar mig bättre. Av dig och av mig. vill du försöka skapa en bättre värld med mig?

Jag vill avsluta med denna bild av två varelser, tillsammans. (Bild på en hund och en flicka)
Foto: Blend Images/Nordic Photos

Satir.

2010-04-27T18:14:00.000+02:00

En (snygg) kille som satirerar de där skumma sakerna heterosexuella personer kan yttra ibland i vissa fall, genom att vända dem mot heterosexuella personer istället.

Lista

2010-04-22T15:29:00.001+02:00

Jag har tänkt lite kring de fördelar med att identifiera sig som kille/tjej har för mig, när jag jämför mig med folk omkring mig som inte gör det, och skapade därför en lista över privilegier könsbinära personer (personer som är kvinnor/män) har över icke könsbinära personer (jag ville hitta ett bättre uttryck, men kom inte på hur jag skulle skriva det, men det är personer som inte är män eller kvinnor/enbart män eller kvinnor). Den utgår från andra listor med liknande funktion (googla privilege checklist), och är ett verktyg för att visa på det förtryck vissa grupper kan drabbas av.
Några av listans förmåner påverkas såklart av ifall man som binärsidentifierad är trans och inte blir sedd som sitt identifierade kön av samhället. Den kan säkert göras längre, men det här är de punkter jag kom på för tillfället.

#Mitt kön finns erkänt som ett juridiskt möjligt kön.

#Det finns omklädningsrum och toaletter för mitt kön.

#Mitt kön finns med som alternativ på de blanketter, internetsidor, spel och liknande, som har en könskategori.

#Om någon undrar vilket kön jag är, så finns mitt kön med bland alternativen de förväntar sig.

#Jag kan vara säker på att folk vet om att mitt pronomen och mitt kön/ min könsidentitet existerar.

#Jag behöver inte ljuga om min könsidentitet för att få tillgång till hormoner och operationer från en utredare ifall jag har ett behov att ändra kroppen för att passa bättre med min upplevelse av mitt kön.

#Det finns en möjlighet, (även om minimal). att jag kan bli sedd som det kön jag önskar av främlingar, eftersom de flesta förutsätter att alla är antingen man/kvinna, och inte tolkar någon att vara något annat.

#Det finns allmänt kända ord som kan beskriva min sexuella läggning ifall jag är androfil eller gynofil, eftersom de vanligaste orden heterosexuell och homosexuell utgår från att köna en som antingen man/kvinna.

#Det finns representationer av mitt kön i media.

#Jag slipper höra att jag måste välja ett kön av två möjliga alternativ som inte stämmer in, eller helt stämmer in på mig.

I haz humor? (probably not)

2010-04-18T23:24:00.004+02:00

Eftersom jag sitter och jobbar med slututställningen till skolan och inte orkar tänka några djupa filosofiska tankar, så presenterar jag istället saker som fick mig att skratta i veckan som varit.

Pikadiator. Det är fan för bra med en Pikachu som pratar med basröst. "and I will have my vengeance!"(ps, om någon inte förstår, så är det en cover på trailern till filmen Gladiator)

Strong Bad's Email: video games. Bästa sammanfattningen av textbaserade spel någonsin.

Den här är kanske svårare att tycka är rolig utan att ha sett animen och veta vilka karaktärerna är, men jag kan förklara scenen nedanför. Det roliga är Eduards (killen med gult hår som äter mackan) ansiktsuttryck och ljud.

Winry (flicka) kommer hem med följeslagare till sin farmors hus, ingen verkar vara hemma, går upp på sitt rum, där en viss huvudperson sitter och äter utan att han visste att hon skulle komma och utan att hon visste att han var där. Följeslagare rusar up, huvudpersonens följeslagare rusar också upp, som var fiender till dem förut men inte längre, vilket de andra inte vet om än, sen rusar Winrys farmors hund upp, och allmänt kaos bryter ut.

Sexism mot transsexuella personer

2010-04-08T18:01:00.000+02:00

Så jag läste ett brev som inte var ämnat för mina ögon som min mamma skrivit om mig för månader sen, det var inte planerat, det bara blev så. Innehållet gjorde mig väldigt upprört på flera plan, men jag ska inte gå in på detaljer, mer än att jag insåg att min mamma inte accepterar mig alls, och inte tror att jag är kille, vilket jag redan anade, men inte till vilken grad. Jag påmindes också om att min mamma är en människa som inte verkar känna mig särskilt bra.

Det var inte det jag tänkte diskutera, utan den uppenbara sexism min mamma visade prov på, som jag ska försöka anknyta till ett större sammanhang. Jag kommer att prata om binärsidentifierade personer, eftersom jag inte känner mig kvalificerad att skriva om hur ickebinärsidentifierade personer upplever saken.

Min mamma tycker inte att jag uppför mig som en man, har en mans mentalitet så att säga. Hon poängterar att jag inte är särskilt grabbig, att jag inte hade något större emot klänningar, och att min syster är mer tekniskt intresserad än jag.

Hon har köpt historien som media propagerar ut så väl, att det endast finns ett sätt att vara en transsexuell kille, att hata allt feminint, att vara heterosexuell, och att vara manlig. Säg mig när du senast såg ett icke-stereotypt framställande av transsexuella i media. Det kan inte ha varit särskilt ofta.

Det finns en speciell hyperform av sexism folk bara riktar mot transpersoner, vi måste fylla upp alla stereotypa roller tillskrivna oss, trans killar ska vara maskulina, trans kvinnor feminina, (och ickebinärsidentifierade trans personer ska vara androgyna, vad jag har förstått, även om det inte är något jag har samma kunskap om som binärsidentifierade personer), och inte ens om vi uppfyller alla möjliga och löjliga krav på vad folk anser vara en man eller kvinna, så kan vi bara slås ur spel med att vi bara försöker för hårt att vara ett kön vi inte är. En dubbelfälla alltså, så om du är en trans kille med vissa drag som anses feminina, är du inte en riktig man, uppfyller du alla krav, är du bara ett patetiskt försök att vara något du inte är ,eller ett stackars offer för könsrollerna som inte begriper bättre.

Till och med folk som är liberala i vanliga fall, som inte skulle säga att en man som bakar eller gråter är mindre av en man, och att tekniskt obegåvade män är mindre män, vilket jag inte tror att min mamma anser, kan komma att ställa orealistiska krav på hur en trans person ska bete sig som de stereotypiska roller deras kön tillskrivits.

Min mamma har ironiskt nog indirekt ogiltigförklarat en stor mängd cis killar som män, och implicerat att min syster måste vara en kille eftersom hon är mer teknisk än jag. Det blir en dubbelstandard, att transpersoner måste stereotypiska karaktäristiska drag som alla cispersoner inte heller uppfyller, och det är därför hycklande att ogiltigförklara en persons könsidentitet på de grunderna, vilket är ganska självklart, ifall man är trans, men verkar gå helt förbi dessa personer själva. Dessa krav på manlighet från min mamma och andra är antagligen endast svepskäl, som egentligen handlar om att man är obekväm med transpersoner och inte kan acceptera dem.

(Det finns såklart personer som omanlighetsförklarar alla män som inte uppfyller deras krav på hur en man ska vara, men de har då inte bara omanlighetsförklarat trans män, utan även cis män, och det är inte det jag försöker fokusera på, utan den dubbelstandard som binärsidentifierade transpersoner drabbas av)

Diagnos

2010-03-20T01:58:00.000+01:00

"Har jag alltså nu officiellt diagnosen transsexualism?"

"Ja."

Så blev jag alltså officiellt diagnostiserad med rätt till testo för ett någon dag sedan. Det känns så otroligt skönt, jag var så orolig att det skulle dröja ännu längre och gå runt i ett halvår och må dåligt över att inte veta vad som pågick. Jag vill börja så fort som möjligt med att injicera testo. Rydelius tyckte även att jag skulle publicera serien jag gjort i en psykiatrisk tidsskrift för personal och liknande, eftersom han tyckte att den var avancerad, och det tänker jag nog göra, den var till från början för att utbilda cisfolk med, så den uppfyller bara sitt syfte om fler får läsa den.

Livet är alltså ganska bra just nu, även om jag har det väldigt kaotiskt på många plan, jag hinner inte med någonting, och ändå så gör jag inget viktigt.

Vad jag lyssnar på just nu:

2010-03-09T17:49:00.006+01:00

English translation:

I realize the screaming pain
Hearing loud in my brain
But I’m going straight ahead, with this scar

(Can you hear me) x3
(So am I)

Go ahead and forget, go ahead and stop feeling
(I) covered up (my) wounded heart

It’s fine if (I) get hurt, cause (I) don’t feel pain anymore
Even while dragging those feet along

(I) lost sight
of myself
the sound rose
and fell

Before (I) knew it, it was just the sound of the wind…

*Chorus
That comes to tell (me), follow the scar(s)
Before (you’re) crushed by the world
Do you remember? The sky of tears

That pain protected you
That pain is always protecting you
*End Chorus

More than a strength that doesn’t cause wounds, a kindness that can’t wound
Some part of that voice seems sad

Like undoing buttons, heart and body seperated
take grasp of (your) heart one more time

*Repeat Chorus

(Can you hear me) x7
(So am I)

(I’ve) found it, that crying voice
No doubt, that’s right, it was my own
All of it was for this moment…

(I’m) sure from the beginning, (you/I) always knew
(That I) wouldn’t ever let go of myself again
You noticed, a SIGN (signal) to you
That pain protected you

(I’ve) come to tell you, follow the scar(s)
If (you) do, there’s nothing more to fear…
Don’t forget okay? The reason for smiling

That pain protected you
That pain protected you
That pain is always protecting you

(Can you hear me) x3
(So am I)

Ego

2010-03-02T03:04:00.004+01:00

Jag älskar mig själv.

Jag är kreativ, smart och intellektuell, jag gör mitt bästa för att vara snäll mot andra.

Jag förtjänar respekt.

Det jag säger är ingen börda för folk att bära, jag kan säga intressanta och roliga saker.

Jag tycker inte synd om mig själv och är inte särskilt egoistisk, jag har anledning att klaga och vara irriterad på andra ibland.

Jag kommer ofta med bra ideér, och jag engagerar mig.

Det kommer att gå bra för mig.

Jag är modig och handlingskraftig när jag väl tar tag i något.

Jag är inte dum.

Det är inget litet steg för mig att skriva de här orden, jag som i en så stor del av mitt liv har känt ett så starkt självhat att jag inte vetat vad jag ska göra av mig själv. Fortfarande så tror jag inte på dem, mer än ibland, men jag övar mig. Att tycka om sig själv är något man måste lära sig, verkar det som. Jag har i alla fall blivit mycket bättre på det, nu kommer bara tvivlen, att jag inte är värd något, i små doser, och verkar bara vara när jag försöker göra något extra viktigt, att tala om någonting svårt, eller när jag är rädd att jag klivit över någon slags linje och är rädd att skrämma bort folk jag tycker om, vilket inte händer lika ofta som till exempel i somras, men det är jobbigt när de kommer.

Cupcakes.

2010-02-27T16:51:00.006+01:00

Idag har jag bakat cupcakes och bryggt en kanna te, och bjudit familjen på fika eftersom jag köpte en ny teservis igår och ville använda den så fort som möjligt. Den är vit med rosmotiv på och en ljusgrön kant.

Allting matchade tillsammans med, eftersom jag ville ha det så.. Teet var ros och aprikoste, och det luktade underbart. Jag gjorde tre olika sorters cupcakes, banan och choklad, med chokladfrosting (de bruna med hjärtan på), hallon med vit chokladfrosting (de vita med physalis på) och sedan blåbär med vaniljfrosting (de rosa).

De med blåbär var alla överens om att det var godast, det blev så bra kontrast mellan de lite syrliga bären och vaniljfrostingen. Servisen tycktes om av min pappa och han tyckte vill skulle köpa hela uppsättningen, inte bara koppar och fat, vilket jag är glad för eftersom jag själv valt ut det, så nu funderar jag på att köpa mer koppar och fat samt gräddkannan och tekannan.

Psykologibesök

2010-02-19T22:14:00.003+01:00

Så fick jag äntligen besöka psykologen på Astrid Lindgrens. Jag pratade om hur frustrerad jag var över att det tog sådan tid. Det som alltid slår mig är hur dålig kontakt alla verkar ha med varrandra, ingen verkar ha koll på någonting. Vad var det för idé att skicka material från npf-utredningen och ungdomsmottagningen till Astrid Lindgrens, om jag ändå själv måste berätta vad som står i papprena?

Jaja, det var väl inte hela världen, mer än att det är väl roligt för henne att säga hur alla som gör utredningen är frustrerade över tiden. Vad tror hon? Hon borde själv testa hur det är att vara trans, så kanske hon förstår hur det är när saker tar fruktansvärt lång tid. Jag har vantrivts i min kropp i nästan sju år vid det här laget, är det så svårt att begripa att jag är frustrerad, att jag inte kan koppla av och bara leva mitt liv emellanåt? Transsexualism är ingen hobby, det är ett 24-timmarsjobb. Jag vet vem jag är, och jag fattar inte varför det ska ta så lång tid för dem att också inse vem jag är. Det är ju antagligen inte se som bestämt att det ska vara så rysligt lång tid, så det tjänar inte direkt till att bli sur på dem, men det är så onödigt.

Det är ironiskt att de tror att man inte vet någonting när man kommer dit, när det faktiskt är relativt enkelt att hitta sidor om transsexualism om man söker på google, men det är hur svårt som helst att hitta hur man ska göra som mindreårig och vilja ha utredning. Jag har väldigt svårt att tänka mig att man slumpmässigt lyckats hitta denna information utan att veta eller vara tämligen säker att man är trans, men om de nu vill ställa frågor som jag tycker är idiotiskt självklara, så visst.

Jag började naturligtvis gråta, så typiskt mig. Det var när hon pratade om hur lång tid utredningen skulle ta, och jag blev ledsen eftersom jag inte orkar vänta. Faktiskt är att jag inte vet hur jag ska överleva så länge. Jag får planera en överlevnadsstrategi. De fick i alla fall min självbiografiska serie, och jag hoppas att de läser den, den kanske kan hjälpa dem att se att jag är transsexuell, eftersom den innehåller vissa saker som är typiska.

Men nu har jag i alla fall en ny tid, så jag behöver inte känna den där ovissheten som plågade mig i höstas någon vecka framöver. Jag har i alla fall startat nu.

Bekännelser

2010-02-18T22:10:00.004+01:00

Jag håller på att bryta ihop inombords.

Det är som att jag inte orkar mer.

Jag är fast i en kropp som inte är min.

Jag har flytt från den så länge nu, och jag orkar inte springa längre.

Det är som att jag inte står ut att röra mig, att andas, att existera i den kroppen en enda sekund till.

Jag brukar slå mig själv på de där utväxterna jag har på bröstet, trycka in dem med mina handflator för att försöka stå ut, för att få dem att försvinna.

På sidan av kroppen finns sår efter bindern, som jag spänner allt för hårt, utan att det hjälper, jag känner ändå av deras existens.

När jag ser mig själv i spegeln, ser jag en gråtande ung kille. Det gör nästan alla andra också. Jag kan nästan inbilla mig att allt är som det ska vissa stunder, tills jag återigen slås av den kropp jag har under kläderna.

En hemlighet, jag har inte så stark känsel i vissa delar av kroppen, som påstås vara känsliga, och så har det alltid varit.

Ibland försöker jag greppa efter kroppsdelar som borde vara där, men som inte är det.

Jag vet vem jag är, mer än någonsin förut, men andra kan inte se, och de kan inte se smärtan inombords när någon säger det namnet, det pronomen. Det kan inte se att de just har förvägrat min existens, mitt jag. De har förvägrat mig min rätt till mig själv.

Jag har det inte så dåligt som vissa, det medger jag. Men jag bär runt på en säck, och i den säcken dimper det ner stenar, efter att först ha träffat mig mitt i bröstet, och jag tvingas släpa runt på denna säck.

Det är kanske omöjligt att verkligen förstå, om man inte själv släpat runt på den där säcken, man vill kräkas, man vill spy, kravla ihop sig i fosterställning och sluta tänka, tårarna svider i ögonvrån. Man blir arg, arg över att andra är så okunniga och ovetande, över att man själv känner sig så patetisk, att man har stått på toppen av en klippa och trillat ner och får börja om på nytt att klättra uppför.

I mitt hjärta finns en plats för cispersoner jag älskar, men det är just det att jag älskar dem och de älskar mig som gör att jag hatar dem för att de inte kan se att jag är en knivhuggen Julius Ceasar som ropar, Et tu, Brute?.

Jag måste stå ut, men jag står inte ut.

Jag måste tvinga mitt sinne att uppehålla sig och fly, för om jag inte gör det så knäcks jag.

Kommer jag någonsin att bli bekväm nog i den här kroppen, i det här livet?

Kommer jag någonsin att få vara jag?

Det började med en väska...

2010-02-10T21:09:00.003+01:00

Varför verkar det inte finnas en enda vettig anime/manga/japanska tv-spelsaffär i hela det här landet? Sf-bokhandeln har en hel del, men det är inte tillräckligt inriktat på manga/anime för min smak, det känns som man aldrig vet vad de har inne i sortimentet, i alla fall när det kommer till plushies och andra tillbehör, utan det verkar vara lite hipp som happ.

Nej, jag vill ha en affär som fokuserar enbart på japansk populärkultur. Det är nästan så att jag vill starta en själv, det är så irriterande att behöva köpa saker över internet från andra länder med en svindyr fraktnota som ibland kostar mer än själva produkten, och de enda andra sätten verkar vara att köpa begagnat via inernet, vilket bär mig emot att göra eftersom man inte vet i vilket skick produkten är i, eller så klart åka på ett konvent, men det är ju inte direkt som att en vill åka på ett konvent bara för att få shoppa lite grann, det kostar pengar.

Såvida jag inte har helt fel och det finns en butik i sverige någonstanns, som jag har missat att googla mig fram till.

Jag vill också ha fler ställen där jag kan köpa pocky, jag känner bara till ett ställe i hela stan som har fler än en sort.

Nu skulle jag kunna klaga på alla de andra butiker som jag tycker borde finnas, men det skulle nog bli ganska tråkigt, så jag ska inte snacka om steampunk, lolita, goth (vettig, inte de som finns runt drottninggatan, de fokuserar så mycket på "tjejkläder", alltså det är för små storlekar, de har för gulliga motiv, och de försöker häva fram kurvor och vissa andra kroppsdelar som jag gör mitt bästa för att trycka ihop, inte visa upp) etc.

Titeln beror på att dennna frustrerade rant började genom att jag letade efter en ny väska, eftersom min gamla håller på att gå sönder, och jag gärna ville ha en med anime-motiv på.

Fiktionsexualitet

2010-02-09T00:08:00.003+01:00

Ordet betyder attraktion till karaktärer, personer som inte finns i verkligheten, och jag har ganska stor erfarenhet av det själv, så jag ville göra en riktig fanboypost, med flera karaktärer jag tycker är snygga och attraktiva på flera sätt. Tyvärr är det svårt att visa på deras personlighet också, vilket spelar roll. Observera att jag tar med officiella bilder och videor, och bara länkar till fanarts, detta för att de officiella bilderna hittar man så lätt om man googlar att det inte är så svårt att ta reda på uppehovet, men fanart är svårare att hitta konstnären till.

Några tidiga exempel på karaktärer jag var attraherade av är Prinsen i Prince of Persia: Sands of Time, och Illidan Stormrage från Warcraft III: expansionen The Frozen Throne. Jag skrattar lite åt prinsen i Prince of Persia nu, han är ganska ful, men jag var iförsig bara en elvaårig liten knatte då. Illidan däremot är lika snygg fortfarande, vem älskar inte en bad boy demon hunter-turned-demon med horn och vingar?

Sen gillade jag Remus Lupin från Harry Potterböckerna (speciellt eftersom jag fick tag i fanart från internet, t.e.x ArtDungeon). Han var ofta porträtterad med halvlångt hår, och hans personlighet var lugn.

Narren från Robin Hobbs böcker älskade jag på högstadiet, älskar jag fortfarande, och jag undrar om jag någonsin ska sluta älska den karaktären, som kanske var den första transaktiga person jag någonsin stött på i en bok. Hans ord och sätt att uttrycka sig gick rakt in i mitt hjärta. Jag länkar nu till lite fanartbilder,här, här, här, här och här, samt här.

Sephiroth från Final Fantasy 7 (Advent children och Crisis Core i mitt fall, eftersom vi inte ens hade tvspel när originalet kom ut) är också snygg, en riktig bishonen. Hans långa silverfärgade hår och de turkosa ögonen, samt den snygga svarta läderoutfiten är så snygga, maskulint och feminint på samma gång. Angeal och Genesis är ganska snygga de med (okej, nästan varenda final fantasy-kille är läcker, så det är bäst jag inte börjar snacka mer om det)

(Sidenote, jag älskar den här parodin av filmstycket)

En annan person som jag är förtjust i är Orachimaru från Naruto, jag älskar hans röst i den japanska versionen, och hans långa svarta hår, gulgröna ögon och vita hy, han är lite äcklig men snygg på samma gång. Min morsa hatar honom. Jag letade i evigheter efter en fanvideo jag gillade, men hittade ingen jag var nöjd med.

Prince Nuada från Hellboy 2 är också en karaktär jag gillar. Filmen var dålig, Nuada äger. Jag älskar sättet han slåss på, och tycker att han är mer sympatisk än huvudpersonerna, även fast han dödade sin egen far (det säger mer om huvudpersonerna).

Edward Scissorhands är även han en karaktär jag gillar, hans sorgsna ögon, frisyren, hans tillbakadragna och skygga, men ändå väluppfostrade sätt, det vackra, ärrade ansiktet.Filmen är jag lite tvehågsen till, jag gillar vissa element väldigt mycket, men andra avskyr jag.

Brev till min handledare.

2010-01-23T20:35:00.004+01:00

Avbryter bloggpausen för en text till min handledare i projektarbetet, en person som jag känt ett ganska bra tag vid det här laget. Jag gör en självbiografisk serie som projektarbete, med fokusering på transbiten i mitt liv. Jag är inte så vänligt inställd till hen för tillfället.

Du kallade mig hon inför en annan lärare i torsdags.

Jag är en transsexuell kille, jag vill bli kallad det namn jag talat om att jag heter, och det pronomen folk ska använda om mig är han, vilket borde vara uppenbart, vad brukar man använda om killar? Vilket jag berättade i det papper jag med darrande hand räckte fram när jag började komma ut för folk, pappret som var så lätt i handen som fick mitt hjärta att kännas som en sten i bröstet av nervositet, pappret som du fick ta del av.

Min transsexualism har orsakat mig enormt lidande i mitt liv, delvis på grund av den frånvaro jag känt inför min kropp och livet i allmänt, men inte alls en obetydlig del på grund av omvärlden, som har så svårt att acceptera mig och förstå vem jag är.

Att förneka mig mitt namn och pronomen, de som jag själv valt åt mig själv, till skillnad från de flesta, lyckliga, okunniga, människor, som aldrig behövt tveka över vilket namn och pronomen de har, än mindre bekymra sig över något som transsexualism, är att delvis förneka min existens, och dessutom att inte respektera mig eftersom det inte var viktigt nog att säga rätt.

För dig kanske det här är något teoretiskt, roligt, avlägset, utan större betydelse. En lek. Bara en elev, och efter timmen är slut så behöver något som transsexualism inte existera längre.

För mig är det mitt liv. Jag måste leva igenom det dag efter dag, jag måste höra dag efter dag att jag är störd i huvudet, att jag inte är viktig, att mina känslor inte är viktiga och att jag är förvirrad, att jag inte borde existera, att jag aldrig kan vara kille, att de på något magiskt vis kan se den könsmarkör någon okunnig doktor satte på mig vid födseln (trotts det ironiska faktum att transsexuella människor finns omkring dem utan att de har någon aning om att de är transsexuella). Inte mot mig personligen, men mot transsexuella människor i allmänhet.

Jag får genomlida och acceptera att även personer som jag älskar och är viktiga för mig kan råka säga fel pronomen och alienera mig, påminna mig om det som jag nästan aldrig kan undkomma i mina egna tankar, i en miljö där jag trodde mig vara säker och jag blir tvungen att hålla god min eftersom jag vet att de inte egentligen menade det, men att de aldrig skulle gjort det om jag inte varit transsexuell. För det kommer varken de eller jag ifrån. Om jag inte varit transsexuell skulle de inte ha sagt fel i första fallet.

Vet du hur meningslöst det känns inombords?

Varje gång jag hör någon säga hon tänker en del av mitt inre att jag borde döda mig själv, hellre det än att fortsätta uthärda detta. Du kanske inte lade ner någon värdering i hon. Men det är just det som är problemet, att du inte respekterar mig nog, att du inte förstått mig nog för att tänka på vad du säger, vilket gör att jag verkligen börjar ångra att jag gjorde serien, för vad är meningen med att utlämna mig själv så brutalt om den person som varit handledare och fått ta del av den först, inte ens ser mig som kille efteråt?

Det måste ju innebära att den var en flopp, att den bara var ett intressant stycke meningslöst dravel, att jag misslyckats fullkomligt, och bara hängt ut min själ för beskådning för att trampas på, en modern freakshow, titta på tjejen som inbillar sig att hon är kille!

Jag kräver inte att du ska göra under, (även om jag önskar att jag kunde) du har trotts allt vuxit upp i en kultur som säger att min ”identitet”, eller vad det nu finns för lämpligt ord att använda om en sådan fundamental del av vem jag är, inte kan vara äkta, oavsett om du är medveten om det eller inte, så det kommer säkert hända att du säger fel även om du försöker vara medveten om vad du säger. Jag vill bara att du ska tänka efter, att du ifall du sagt fel rättar dig själv efteråt.

To Zanarkand

2010-01-12T08:02:00.002+01:00

Ett av de pianostycken som jag älskar mest.

2010-01-09T19:58:00.005+01:00

Det kommer antagligen dröja innan jag skriver något längre inlägg här igen eftersom jag har tre stressade veckor framför mig innan mitt projektarbete ska vara klart och ligger långt efter planeringen samt har en massa annat i skolan att ta igen. Däremot kommer jag antagligen posta en del videor, även om en del av mig inte är så nöjd med flera videoposter på raken.

Idag är det att jag just blivit kär i en viss röst, nämligen Jussi Björling, han har så fantastiskt bra och stämningsfull röst att jag nästan börjar gråta varje gång jag hör honom sjunga den här låten, nessun dorma.

Kortfilm

2010-01-02T19:44:00.002+01:00

För att jag gillar romantik, angst och kortfilm.

A gay couple from Tbilisi, Georgia (former USSR) escapes homophobia in their home country by immigrating to Australia. One has his application for permanent residency in Australia approved but their future together hangs in the balance awaiting the arrival of the second letter from immigration.

Jul utan fröjd och musik.

2009-12-27T18:50:00.004+01:00

Jag är glad att julen är över. På grund av vissa släktingars besök hade jag otroligt stark ångest i mer än ett dygn efteråt. Det var alldeles för mycket fel pronomen och namn, och så fick jag något äcklig moralpredikan om att jag borde vara trevligare och socialare av en människa jag verkligen avskyr.

Trevligare och socialare? Jo, tack så mycket. Här sitter jag, deprimerad, har ångest, har trangst, har bevisligen svårigheter när det kommer till att vara social, och tvingar mig själv att plågas igenom en hel dag med personer som inte ser mig som annat än en sorts schablon med en människa som är bland de otrevligaste personer jag känner, och denne säger åt mig att jag borde vara trevligare och socialare på ett nedlåtande sätt.

Det var inte roligt. Jag gick därifrån och upp och grät på mitt rum efteråt. Det är inte likt mig att prata illa om någon jag känner, men jag mådde väldigt illa efteråt, så därför kände jag tvungen att skriva om det någonstans. Nu är det bättre igen. Jag hoppas att alla andra hade en bättre jul än vad jag hade.

Min terapilåt, som jag lyssnar på när jag försöker må bättre. Meningarna i parentes spelas baklänges i låten. Min hjärna tolkar av någon anledning den här låten som HBTQ-aktig. Mitt favoritstycke är: "You show me how to see. That nothing is whole and nothing is broken." Den stämmer så bra in på hur jag tycker det är att existera, ingenting är perfekt, allting kan utvecklas, men det är inget fel med det.

In you and I there's a new land
Angel's in flight
(I need more affection than you know)
My sanctuary, my sanctuary, yeah
Where fears and lies melt away
Music inside
(I need more affection than you know)
What's left of me what's left of me now

I watch you fast asleep
All I fear means nothing

In you and I there's a new land
Angels in flight
(I need more affection than you know)
My sanctuary my sanctuary yeah
Where fears and lies melt away
Music inside
(I need more affection than you know)
What's left of me what's left of me

(So many ups and downs)
My heart's a battleground
(I need true emotions)
(I need more affection than you know)
(I need true emotions)

You show me how to see
That nothing is whole and nothing is broken

In you and I there's a new land
Angel's in flight
(I need more affection than you know)
My sanctuary my sanctuary yeah
Where fears and lies melt away
Music inside
(I need more affection than you know)
What's left of me what's left of me now

My fears and lies
Melt away
(I need more affection than you know)

Avvisad

2009-12-22T12:51:00.003+01:00

Varför måste mina barndomsvänner dyka upp i mina drömmar? Den här gången drömde jag att en av dem av någon anledning skulle bo tillsammans med oss ett tag, och det jag minns bäst är att han och jag och en annan, okänd person som antagligen var en flicka, satt i vardagsrumssoffan. Jag vänder mig mot honom och säger något roligt, glad åt att se honom igen, men han ignorerar min existens fullkomligt och pratar istället med flickan. Det är som att jag inte finns, eller är så avskyvärd att jag inte ens förtjänar att kasta en blick på. Efter det vaknade jag på väldigt dåligt humör.

Mina barndomsvänner är ett tungt ämne för mig, eftersom jag fortfarande inte kan låta bli att tycka att det är på grund av att jag var och är en sådan outhärdlig människa som de inte längre ville vara med mig.

Om man nu ska försöka tolka den här drömmen, så tror jag att det handlar om min rädsla för att bli avvisad när det kommer till vänskap. Jag kan fortfarande inte förtränga minnet av hur det var att plötsligt ha förlorat mina vänner och bli helt ensam. Fortfarande så tror jag inte att någon skulle kunna gilla att vara med mig, det är bara jag som tvingar mig på folk och de tolererar min existens, men det är i alla fall bara vissa stunder jag ser så negativt på saken nu för tiden. Ändå så får jag ångest från och till på grund av det hela.

2009-12-16T00:14:00.002+01:00

En kommentar som jag skrev och funderade på att publicera på Trollhares inlägg, som citerade en kommentar från någon ignorant cissexuell människa om transsexuella människor.

Det intressanta är att starten av kommentaren fick mig att först tro att det var en transsexuell kvinna som skrivit den, som invände mot den stereotypa transberättelsen, tills hon började ta upp "de som gör könsbyten". Jag borde väl insett att "född tjej" betyder cissexuell.

Egentligen tänkte jag skriva en lång post (den blev ganska lång i alla fall) om hur fel hon har, att vi varierar precis lika mycket som alla andra människor när det kommer till uppväxten, och att det ofta är ett sorts självförsvar att säga att man är typisk för sitt kön om man är transsexuell. Men jag orkar inte bry mig, jag blir så trött på alltihopa, jag har hört det så många gånger och det har så lite relevans med min egen upplevelse. Jag tycker att det är störande att en opererad kropp anses det värsta som kan hända en, i det här fallet transsexuella personers kroppar. Psykiskt välbefinnande är inte viktigt, det viktigaste är att kroppen inte avviker från normen, vad är det egentligen för krass inställning?

Det är även så irriterande att bli förutsatt att jag inte vet skillnaden på könsidentitet och könsroller. Jag har läst mängder av feministisk litteratur i mitt liv, jag har aldrig trott att vara tjej innebar att det fanns begränsningar för vad man får göra, jag har studerat och kritiskt granskat min könsidentitet och könsroller och samhället fram och tillbaka, antagligen mycket mer än de flesta cispersoner granskar sitt eget förhållande till kön. Jag är trött på att bli nedvärderad på det sättet. Hon kan spara sitt bekymmer åt något annan och låta mig sköta mina egna problem. Det är så ironiskt bara ,eftersom hon precis som jag tycker att könsrollerna är fel.

Alien

2009-12-08T23:28:00.006+01:00

Alien förklädd till en "normal människa" beger sig in i främmande territorium. Det är i alla fall så det kändes idag på en lektion när folk skulle redovisa olika arbeten. Det var ett tal om feminism (även om ordet inte användes), som handlade om att det bara var onödig klagan att fortsätta driva på försök till jämlikhet.

Vanliga exempel, som att andra länder har det mycket värre ställt, och det vanliga att kvinnor också har vissa fördelar. Såsom lätt att anklaga någon för våldtäkt och bli trodd (vilket jag är skeptisk till, på grund av hur få våldtäktsanmälningar det faktiskt blir någonting av, och för att även svensk kultur är full av skuldbeläggande på den utsatta kvinnan, att hon borde vetat bättre, klätt sig annorlunda, inte varit full, osv.), att kvinnor lättare får vårdnad för barn än män, och att kvinnor fick klä sig mycket friare, medan män inte får gå klädd i kjol. Jag han inte svara så mycket jag ville, men jag frågade däremot om hon inte tyckte att dessa skillnader var något att jobba på att få bort, så att folk blev bedömda efter individuella fall, inte kön. För för mig låter det som punkter som är en del av samhällets sexism, som bör avskaffas, något av feminismens mål, och jag har sett samma argument användas mot feminister många gånger förut. Jag frågade också ifall hon inte tyckte att det var ett problem att personer som inte lever upp till vissa normer om kön blir utsatta av andra.

Sen var det någon som jobbat om att kommunicera med "handikappade" (vilket irriterade mig, eftersom jag vet att många personer med funktionshinder är emot användandet av den termen, och därför inte använder den själv, och för att det var en sådan generalisering, folk har olika behov beroende på vilket funktionshinder de har och även vilka de är som individer). Dessutom användes rullstolsbunden istället för rullstolsburen ,vilket också är en term som föredras, enligt min vetskap.

Hon som höll i arbetet pratade dessutom hela tiden om dem och vi, och etablerade personer med funktionshinder som några andra någon annanstans, den punkten tog jag i alla fall upp och invände mot, och sa att hon borde sagt saker som "folk som är hörselskadade", istället för, som hon gjorde, "de som är hörselskadade". Jag borde nog varit ännu mer på och klagat känns det som nu i efterhand.

Jag blev även irriterad på sättet autismspektrumet beskrevs, och hur människor inom spektrumet beskrevs, jag fick klar lust att outa mig själv som en del av det och visa att det satt någon här inne, och inte på något avlägset ställe, men jag känner mig inte tillräckligt utbildad om autismspektrumet i stort, och det uppstår ingen disonnans mellan mig och neurotypiska personer när det kommer till kommunikation från min sida, jag kan tolka dem väldigt bra, det är bara det att ibland tycker andra jag är underlig, när jag inte orkar prata eller behålla ögonkontakten, eller vänder ryggen ifrån hellre än att stå vänd mot någon i hissar, vilket jag fått höra är underligt.

Det kändes så främmande från min egen lilla värld framför datorn, där jag kan läsa bloggar skrivna av feminister/womanister, och bloggar (aktivistiska eller inte) skrivna av folk med olika funktionshinder (och naturligtvis bloggar skrivna av feminister/womanister med funktionshinder). Det var en kulturkrock, av något slag, eftersom jag inser att mitt sätt att se på saken skiljer sig från andras. Inte för att jag är någon perfekt människa heller, jag vet bara att jag vill försöka utbilda mig om olika gruppers situation i samhället, och låta bli att säga saker som på olika sätt skadar folk, direkt eller indirekt, men att detta inte är självklart för andra.

Den mest störande punkten, för mig personligen var med den självklarhet kategorierna män/kvinnor och olikheter dem emellan betraktades som. Det är märkligt att det anses okej att generalisera något fruktansvärt när det kommer till vissa grupper, även i klassrum, så som till exempel könstillhörighet. Jag själv och de flesta jag känner passar nämligen inte in på de bilder som presenteras.

Jag känner mig lite... besviken? Jag vet inte riktigt.

Fotografi

2009-12-04T18:48:00.004+01:00

Idag på en av lektionerna så skulle vi fotografera varandra till utställningskatalogen. Det var en kille med i gruppen (som jag önskar att jag vågade ta mer kontakt med), och han gillade inte att bli fotograferad, vilket han pratade med mig lite om, och frågade om vad jag tyckte.

Då blev jag påmind om en av de effekter de senaste ett och ett halvt åren haft på mig. Hela mina tonårsår har jag verkligen hatat att vara med på foton. Intensivt. Jag kunde inte ens se på bilder av mig själv utan att äcklas av det hela.

Men nu så är det tvärtom så att jag jämnt tycks vilja ta bilder på mig själv, och har inga problem att stå inför kameran. Jag fick till och med en hånfull komentar av pappa för några månader sen: "tycker du att du är fin nu igen?", när han såg mig fota mig själv. Den kommentaren blev jag jävligt förbannad på, jag tycker inte jag är fin, jag skulle aldrig använda det ordet om mig själv, men däremot så är det inga problem att se mig själv i bild längre, och jag tycker det är intressant att granska hur jag ser ut för att se hur "maskulin" (ansiktsdragen och frisyren främst) jag ser ut.

Poängen är naturligtvis att jag står ut mycket mer med mitt utseende nu än innan jag visste att jag var trans, och även om jag helst vill se annorlunda ut, så passar uppenbarligen mitt nuvarande utseende tillräckligt bra för att jag ska kunna vara ganska avslappnad med det. Det kändes ganska intressant att tänka på det, och jag svarade att jag brukade hata det, men inte bryr mig så mycket längre. Det kändes ganska skönt inombords att tänka på det. Jag kan till och med skryta och säga att det blev några riktigt bra bilder på mig.

Kanske är det ett tecken på att jag äntligen blivit en riktig fjortisemo som tar foton på sig själv med mobilkameran och lägger upp på internet. (Bilden är gammal, mitt hår är mycket kortare nu.)

Kalla oss inte för flickor!

2009-11-28T19:58:00.003+01:00

Talet jag skulle velat hålla till våra middagsgäster, angående användandet av frasen "ni flickor" som använts om mig och mina systrar så länge jag kan minnas.

Kalla oss inte för ni flickor, eller flickorna, eller ni tjejer. Vi råkar vara i liknande ålder och påminna mycket om varandra (inte till utseendet i mitt fall, men i våra sociala svårigheter), men vi är alla varsin egen individ, med vårt eget namn, och våra egna känslor och intressen.

Jag är för det första inte av kvinnligt kön, utan en ung transsexuell man, och mina syskon har i stora delar verkat känna sig väldigt malplacerade i den roll som tonåringar och barn som anses vara kvinnligt kön ska passa in i, och därför är benämningen osedvanligt illa vald, eftersom för mig så känns den helt felaktig och missvisande för vem jag är, och för att jag anar att mina systrar inte heller är särskilt nöjd med ordvalet.

Jag skulle faktiskt vara emot ordvalet även om det användes om folk som var tjejer, och kände sig något så när bekväma i rollen som tjej, på grund av anledningarna som jag ska ta upp härnäst.

Det är även det faktum att vi är 19 och 18 år, och att använda flickor om individer som nästan är vuxna känns nedvärderande. Flicka är en term som speglar omogenhet. Vi är tillräckligt gamla för att respekteras som vuxna och självständiga människor, även om vi alla fortfarande bor hemma.

Att dessutom använda frasen i ett svepande drag för att mena oss alla tre är väldigt objektifierande, som att vi är en enhet som inte behövs behandlas med tillräcklig respekt för att ses som individer med skilda åsikter och handlingar. Det är en sak att referera till oss som en grupp när vi inte är närvarande, men när vi alla är närvarande är det minst sagt störande.

Jag förstår att det är mycket enklare att tilltala oss med ett svepande generaliserade ord, men ber dig härefter att sluta använda dig av det, eftersom det är otroligt obehagligt på flera plan (även om det som får mig att bli direkt nedstämd, istället för bara uppretad är den översta anledningen).

Transgender Day of Rememberance

2009-11-28T19:36:00.003+01:00

Jag vet att jag är sen, på grund av sjukdom, men det kändes fel att inte nämna att det var Transgender Day of Remembrance den 20 Novemeber. Jag är antagligen så långt man kan komma från att tillhöra den grupp av transpersoner som har störst risk att bli mördad, om man utgår från listan över rapporterade fall. Jag är en trans man, medelklass, vit, och lever inte i syd eller centralamerika. Det vore fel att använda dagen för annat syfte än att erkänna det tragiska i alla dessa människor som blev dödade på grund av transfobi, även om det också finns andra faktorer som i de flesta fall spelar in (transmisogyni, sexism, klassism och rasism till exempel). Någon kände sig berättigad att utplåna en annan människas existens bara för att de levde sitt liv.

Allmänt

2009-11-18T23:25:00.003+01:00

Min hjärna: Växlar mellan zombieslö och att inte bry sig om något.

Förnamn: Jag är nu säker på vad jag vill heta. Det blir en aning skumma namn, men varför inte passa på, nu när man ändå ska byta.

Böcker: Äntligen har läsfunktionen i min hjärna satt igång igen, det var en lång period då jag inte orkade läsa annat än serier. Jag är van att plöja igenom travar med böcker, så det var konstigt för att vara jag. Därför gick jag till biblioteket och lånade en hel bunt.

Skolan: Nu fick jag ont i huvudet. Min frånvaro är ganska fruktansvärd, även om jag skriver bra på proven i alla fall. Det är inte bra att jag dessutom håller på att bli sjuk just nu. Jag kanske får gnälla på rektorn att jag behöver en egen planering eller något, jag har hört att det är möjligt.

Sömnen: Jag kan sova hur länge som helst, men bara det inte är mellan tolv och ca fem på natten, vilket är när jag borde sova. Det innebär att jag tyvärr blir tvungen att kompensera med eftermiddagslurar. Idag har jag lyckats vara vaken i ca en timme, sedan somnat i två timmar och sen varit vaken en timme och så vidare.

Heteronormen som mätredskap: Det känns som om alla frågar mig om tjejer hela tiden, vad för sorts tjejer jag gillar, om det går bra med tjejerna. Det är skönt på ett sätt, för det visar att jag tolkas som kille utan tvekan, om jag tar heteronormen i beräknande, men jag blir fortfarande för överrumplad för att hinna svara något vettigt. Nästa gång ska jag lugnt säga, att nej, jag är bög. Äntligen kan jag komma ut och få folk att förstå vad jag menar, istället för att de förvirrat undra vad fan det är frågan om, utan att någon säger att de inte tror mig (fast jag kanske har fel, kanske maskulina killar blir ifrågasatta sin icke-heterosexuella läggning med, men har svårt att tro att folk skulle missförstå och misstro det lika mycket som vissa gör när det kommer till transsexualism).

Övrigt: Så mycket i mitt liv har förändrats till det bättre det närmsta året. Jag känner mig själv mycket bättre och jag har utvecklats individuellt, även om jag i stor mån fortfarande är en överintellektuell snorunge som inte kan ta hand om sig själv (jag ska inte gå in på hur lång tid det tog innan jag lärde mig knyta skosnören).

Studenten: Den enda anledningen att jag ser fram emot studenten är att jag möjligtvis tänkte använda den för att passa på att antingen hyra eller köpa herrkläder i viktoriansk stil att ha på mig, i alla fall väst och en puff tie (vad det nu heter på svenska). Det skulle inte förvåna mig om det är otroligt obekvämt, för att inte tala om varmt, men det är något jag velat testa i evigheter. Det enda jag är lite bekymrad över är att sticka ut för mycket, men jag tycker att jag har haft en för lång period när jag bara försöker anpassa mitt utseende efter andra.

Födelsedag

2009-11-10T21:43:00.005+01:00

Jaha. Så var en helt plötsligt myndig. Jag har inte direkt märkt någon skillnad än. Däremot så har jag märkt en stor skillnad det närmaste året hos mig själv, och jag tror faktiskt att jag håller på att växa upp en aning. Jag fick inga direkta presenter, det var mer indirekta saker som gjorde mig glad.

Först så hade jag ett besök hos BUP, där de äntligen kom med ett besked om hur aspergerutredningen gått. Uppenbarligen så ligger jag långt över medelbegåvningen enligt WAIS-testet, och jag är lite glad att det gick så bra, men resultatet beror till större delen på faktorer som jag inte personligen har bidragit till.

De kom fram till att de inte tyckte att jag uppfyllde alla kriterier för att få diagnosen aspergers syndrom, jag uppfyller a-kriterierna, men inte b-kriterierna, och det håller jag med om. En av anledningarna var att jag med hjälp av att använda mitt intellekt kunde hantera och anpassa mig till mina sociala problem bra. Däremot tyckte de ändå att jag är icke-neurotyp och en del av autismspektrumet, de tycker att jag ska ha diagnosen autismliknande tillstånd.

En annan sak var att jag äntligen fick kontakt med Rydelius, och han förklarade varför det hade dröjt och att han skulle dra tag i saken lite med den som jag var menad att träffa efter sommaren. Förhoppningsvis sätter snart utredningen i gång på allvar.

Nu kan jag även byta juridiskt namn själv, skönt nog. Jag måste bara dra ändan ur vagnen och göra det. Problemet är att jag lägger till fler och fler förnamn och resonerar om jag ska ta med dem eller inte, jag har svårt att bestämma mig.

Förvirrad

2009-11-06T22:45:00.003+01:00

Jag är förvirrad igen. Jag har länge varit säker på att jag endast är attraherad av killar. När jag var yngre frågade jag mig själv om jag var bisexuell, men då kom jag fram till att det inte verkade så. Nu är jag inte lika säker längre, med tanke på hur många tjejer jag har spanat in den senaste tiden.

Jag är fotfarande överlägset mest intresserad av killar, eftersom jag finner så många fler kille-identifierade individer attraktiva, men ibland finns det vissa tjej-identifierade och icke-könsbinärsidentifierade individer som är så himla häftiga att jag vill kasta mig framför deras fötter och deklarera just hur underbara de verkar vara. Fast det känns inte som att det ligger på samma plan riktigt.

Därför funderar jag lite över etiketter som omniromantisk och homosexuell, men kanske kommer jag fram till att bisexuell eller pansexuell passar bättre, eller att jag helt enkelt är homosexuell och bara beundrar vissa människor mycket. Men det är inte så noga eller särskilt bråttom, det är bara ett sätt att försöka sätta ord på det hela. Jag får driva med strömmen och se var jag tycker att jag är bekväm någonstans.

Är det bara jag som oroar mig?

2009-10-28T01:30:00.003+01:00

Jag oroade mig för ett tag sen vid tanken på framtiden. i rättare sagt min framtid som homosexuell kille i en homofobisk värld. Jag har gråtit av förtvivlan, skakat av vrede. Över små saker, bäckar, som byggs upp till en å, som utökas till en flod.

Över tanken på det där darrande ögonblicket av tvekan i vissa samtal och situationer som jag antagligen kommer att uppleva resten av mitt liv, den där tvekan som en hetero, (och/eller monoamorös) person aldrig behövt känna. Ska jag nämna att jag har en eller vill ha en pojkvän (som det blir i mitt fall) för arbetskollegor, för folk jag träffat, främlingar som jag lär känna , eller ska jag komma med undanflykter, låta bli att säga namn eller pronomen? Ska jag komma ut ur garderoben andra byggde omkring mig och riskera att andras bild av mig rasar, eller ska jag ljuga, och förneka en så vardaglig, men ändå så viktig sak, som vem jag är ihop med, eller vill bli ihop med?

Ifall jag säger något kanske personerna visar att det inte gör något, kanske tycker att min homosexualitet inte är någon stor sak. De har fel! Det är en stor sak. Inte för att jag vill att det ska vara det, utan för att världen gör det till det. För att jag inte kunde ha en aning om hur de skulle reagerat, för att jag kände det där ögonblicket tvekan som jag aldrig skulle känt inför att nämna min ålder, eller att min favoritfärg är blå.

För att de inte behöver oroa sig för var de ska åka någonstans i världen på grund av att deras partner har samma kön som de själva, eller för att de blir kära i någon med samma kön (eller i vissa fall bli kär i en person av det kön andra tolkar en att tillhöra). Inget land förbjuder särkönade förhållanden. Det kan finnas otaliga regler, restriktioner och förbud kring annat i förhållandet, men inte själva heterosexualiteten (eller den förmodade heterosexualiteten hos en bisexuell i ett särkönat förhållande) i sig.

För att de inte behöver oroa sig för att boka ett rum för två personer med dubbelsäng på ett hotell eller vandrarhem, och riskera att bli otrevligt behandlade när personalen märker att de har samma kön.

För att de inte behöver förneka sin sexualitet och sexliv resten av sitt liv för att få fortsätta donera blod (vilket förhoppningsvis inte blir aktuellt i Sverige längre).

För att de inte behöver oroa sig för sin säkerhet för att de kramar, kysser eller håller personen de älskar i handen på en plats där någon annan kan råka se.

Och så vidare.

Kanske oroar jag mig för mycket, kanske blir det inte så jobbigt som jag föreställer mig. Jag vet inte, men jag blir frustrerad av blotta tanken. I framtiden vill jag med självklarhet kunna ropa ut till hela världen vem min pojkvän är, vissa denne hur mycket jag älskar honom genom att kramas och hålla hand, kunna berätta vilka personer jag tycker är attraktiva och snygga ifall jag vill. Jag tror inte att jag är den enda som oroar mig, men det känns som jag skulle vilja prata med eller läsa om andra personers upplevelse, om hur det är.

Pubertetsdrömmar

2009-10-28T00:28:00.002+01:00

Jag hade en dröm igen.
Först så kollade jag mig i spegeln, och såg att mitt ansikte var täckt av acne, vilket inte direkt störde mig, men jag tänkte på hur mamma skulle reagera, eftersom hon avskyr finnar, och oroade mig lite för att hon skulle knippa samman det med hormonstoppssprutan. Så jag kammade fram min lugg för att täcka ansiktet, och då syntes de knappt alls.

Sedan kollade jag mig själv i spegeln igen, och nu var finnarna borta, men mitt hår var längre och sin naturliga ljusbruna/mörkblonda färg, men det var inte allt. Mitt ansikte hade en mer framträdande haka och mitt ansikte var inte lika runt, min hals tjockare, och på hakan hade jag en svag antydan av skäggstubb, men det såg fortfarande ut som jag. Jag var vacker, nej inte på ett attraktivt och tilltalande sätt, utan vacker, en komplettare människa.

Jag flinade med förtjusning åt min uppenbarelse, och när jag testade rösten upptäckte jag att jag var i målbrottet. Hur skulle jag förklara mig för alla, tänkte jag i bakhuvudet, men det var inte oroligt, utan roat. Min sista tanke var att sådana här effekter borde väl inte enbart hormonsstoppssprutan ge, och jag kom på att nej, det kunde den inte. Efter det vaknade jag.

När jag vaknade låg jag och kände och längtade med hela min kropp att befinna mig där jag var i drömmen. Den påminde mig om hur jag känner, att jag inte vill ändra min kropp för att jag försöker smita undan från att vara kvinna, utan för att jag längtar så oerhört efter en kropp som liknar de flesta av de som brukar kallas män. Det är en sådan självklarhet att jag inte kan förklara den. Jag har gett upp att försöka förklara den, den finns bara där. Känslan av längtan var positiv, det var en förväntan, snarare än en plåga, och har varit det hela dagen.

Det kan förstås ha att göra med att jag tog en spruta dagen innan, vilket gör att jag känner mer förankring till min kropp, det blir lugnt och fint inombords, och alla hinder känns oviktiga. Jag han bli ordentligt nedstämd dagarna innan sprutan, och jag är fortfarande förvånad över vilken skillnad det är, vilken effekt den har på mig.

Namnbyte

2009-10-21T17:16:00.004+02:00

Igår hade jag fixat i ordning allting för att skicka in min namnansökan. Det var bara ett litet problem. Jag behövde föräldrarnas underskrift. Efter att ha samlat mod ett bra tag så pratade jag med mamma.

Hon frågade varför jag var tvungen och byta helt, varför kunde jag inte bara lägga till namn? Jag sade att jag inte ville ha det så, att jag inte ville ha ett tjejnamn, och ifall jag skulle behålla det, så skulle jag ändå alltid förkorta det till initialerna. Hur ska jag få henne att förstå att jag är och ska vara kille på heltid, det är inget extrajobb som är skilt från vem jag är som person. Det går inte skilja ut den delen från vem jag är. Jag vill inte ha ett tjejnamn bland mina juridiska namn, särskilt inte nu när min leg praktiskt taget outar mig.

Hon sa att jag skulle lägga det på disken i köket, så skulle hon och pappa skriva under det sen. Det har inte hänt än. Jag ska vänta och se om det händer senare idag, och ifall ingen gör något, ta upp det med pappa. Om det inte funkar så kanske jag försöker pressa dem lite, eller så väntar jag.

Som tur är så är jag väldigt snart myndig, och då behöver jag inte deras underskrift. Jag tycker ändå inte om att känna mig så här maktlös, att jag inte ens får ändra mitt juridiska namn själv. Vad jobbigt det måste vara för personer yngre än jag om föräldrarna är dumma.

Tillägg: Bekräftat, jag får inga underskrifter, jag får vänta tills jag är 18.

Yoshitaka Amano

2009-10-16T22:30:00.004+02:00

Jag älskar Yoshitaka Amanos stil, spretiga, tunna linjer, oftast matta och dämpade färger (men inte alltid). Den känns enkel, även fast bilderna ofta är helt fulla av detaljer, vilket låter motsägelsefullt, men mycket beror på de stora enfärgade ytor som förekommer. Färgerna bildar ett ganska platt intryck,ofta mycket kontraster mellan mörkt och vitt och mellan olika valörer, och inte så mycket skuggningar och övertoningar, och, särskilt de bilder som skildrar människor, får mig att tänka lite på gamla träsnitt.

Det enda jag inte gillar är att många bilder skildrar lättklädda kvinnor, och det är inte direkt höjden av upplevelse varken som feminist (trött på en massa bilder av nakna kvinnor som klassas som konst, då menar jag modern konst och fantasykonst) eller bög (varför är det inte fler bilder på halvnakna män istället?). Han gör mest konceptkonst och illustrationer, vilket verkar vara ganska vanligt för de konstnärer jag uppskattar. Det var svårt att välja ut bilder som exempel, eftersom det var många jag tyckte om.

Den första bilden är från Sandman: The dream hunters, som jag har hemma. Jag älskar hans version av Dream, som bilden föreställer. Den andra föreställer Vampire Hunter D. Jag vet inte ifall den tredje eller fjärde är från någonting. Den femte är Kuja från Final Fantasy 9, vars klädsel nästan är lika avklädd som många kvinnor i anime och fantasy, en av få exempel jag känner till (han verkar även vara ytterligare ett exempel på min slutledning att feminina killar alltid porträtteras som onda). Sjätte bilden vet jag inte vad motivet föreställer heller.

Allmänt som händer i mitt liv.

2009-10-09T16:33:00.004+02:00

Har varit sjuk under längre tid, och har därför inte bloggat på ett tag.

Jag kan byta till rätt namn med en gång, vilket är glädjande, jag får bara ta ändan ur vagnen och se till att göra det, för om jag fixar allting själv och sen bara kräver föräldrarnas underskrift så tror jag inte att de säger nej. Jag har beställt hem ett personbevis, och så fort det kommit så ska jag skicka in min ansökan.

Eftersom min födelsedag närmar mig, så känner jag mig väldigt pressad att komma ut inför släkten så fort som möjligt, jag tål inte tanken på en massa välmenande kort som det står fel namn på. Det är på tiden, det var snart ett år sedan jag berättade för mina föräldrar. Jag skrev ut en födelsedagsönskelista där jag skrev ut att jag önskade att familjen och släkten skulle kalla mig för rätt namn och rätt pronomen, och lät den ligga framme, vilket ledde till att min mamma faktiskt till och med en gång nämnt mig vid rätt namn. Inte för att en gång räcker, men det är i alla fall i rätt riktning.

Avatar the last Airbender är en jättebra serie, jag hann se klart på alla tre säsongerna när jag låg hemma och var sjuk. Den är så bra att jag funderar att skriva ett eget inlägg om den.

Jag är även fruktansvärt otålig för att jag inte har någon aning om när jag ska träffa Rydelius igen. Det är frustrerande att behöva vänta så länge. Jag vill vara klar med allt redan,jag vill ut och leva som den kille jag är. Att folk redan utåt ser en kille är en viss tröst, men det är inte mitt mål att se ut som en ciskille inför andra. Jag är så förbannat trött på att inte känna mig hemma i min kropp. Jag har fått stå ut med det länge nog. (Det känns som mitt femtielfte inlägg om min frustration, men det är som det är, den är ju fortfarande där)

Dn igen

2009-09-25T14:01:00.003+02:00

http://www.dn.se/opinion/debatt/transplanterad-livmoder-ett-steg-mot-fullt-konsbyte-1.960302

Mitt svar till denna artikel. Jag skulle kanske kunna formulera det hela ännu bättre med längre tid men jag blir så trött på alltihopa att jag inte orkar. Är glad att de som bloggat om artikeln alla var ganska hyfsade på att försvara transsexuellas rätt till en kropp de trivs med, det gjorde att det kändes bättre. Jag är inte så insatt i queerteori, så jag har inte svarat på om han missuppfattat den med, vilket han antagligen har. Han verkar mest rabbla på utan att komma fram till något i artikeln.

Ursäkta, men får jag ställa frågan, vilka vi? Jag är så trött när transsexuella, intersexuella och transpersoner hålls upp som någon sorts allmän grupp som gäller för alla, när det är frågan om marginaliserade minoriteter i en värld som inte kan hantera dem på ett värdigt, mänskligt sätt. Du får det att låta som att varenda person skulle kunna överväga en könskorrigering, och ignorerar de hinder och de svårigheter en transsexuell person måste gå igenom för att få någon sorts vård, hur avog och ohövligt man kan bli bemött av familj och vänner, brutna kontakter och relationer med människor som man trodde älskade och förstod en, nej, det är ingen lätt process, den är oftast enormt psykiskt krävande och långutdragen.

Redan att kalla transsexuella kvinnor för transsexuella män och ”män besatta av tanken att bli riktiga kvinnor”, tyder på en häpnadsväckande okunnighet och respektlöshet inför de människor du kan sitta och skriva om, utan att antagligen ha gjort några djupare efterforskningar om området du uttalar dig om (det är i för sig ännu värre om du har gjort djupare efterforskningar och ändå ställer dig så här aningslös inför så basiska termer, nej då har du medvetet valt att använda en felaktig term, trotts att du därmed ignorerar att visa respekt för en grupp kvinnor som redan blir trakasserade från samhällets sida), analys utan kunskap är bara tomt prat.

Transsexuella väljer inte sin könsidentitet, lika lite som någon annan, det enda som de kan välja är att ignorera och förtränga känslorna, vilket ofta leder till depression, ätstörningar, och missbruk av olika slag för att slippa tänka på det. Ofta ökar känslorna även ju längre tiden går tills det till slut blir outhärdligt att fortsätta, man blir tvungen att göra något åt det hela. Sluta jämföra en minoritets behov och lycka med resten av befolkningen.

Blir ”vi” verkligen lyckligare, ja jag vet inte hur det är för resten av befolkningen, men transsexuella blir lyckligare av hormonbehandling och könskorrigerande operationer, endast ett fåtal ångrar sig, vilket inte vill säga att livet blir ett konstant lyckorus, utan i många fall helt enkelt att slippa depression, och hatet mot sin egen kropp, att få leva ett hyfsat liv.

Du skriver om det faktum att samhället blivit öppnare och fler vågar hävda sin egen identitet som att det blivit en ny trend. Under hela min uppväxt visste jag ingenting om transsexualism, men min upplevelse fanns där och blev värre ju längre jag ignorerade den och försökte hålla mig likgiltigt till min egen kropp, att jag till slut sökte efter ett svar på varför jag upplevde att min kropp borde sett annorlunda ut än vad den gjorde, och varför jag inte identifierade mig som tjej, och jag lyckades till slut hitta information om transsexualism. Jag önskar att jag kunde dela känslan av lättnad över att inte vara ensam, och det faktum att jag kunde ändra in kropp som slog mig så fort jag läste. Det är ingen trend eller ett nyck eller påverkan från samhället, behovet fanns redan där, jag visste bara inte vad jag kunde göra åt det.

Det hela påminner mig mycket om artikeln som nämnde Tomas Beatie som jag skrev om. Att tillskriva alla som potentiellt transsexuella, felbenämnande, och givande intrycket att transition är ett sorts ögonblicksverk som är jättelätt att genomföra utan eftertanke.

Det är bara att inse faktum.

2009-09-23T22:21:00.004+02:00

Jag blir tagen för en cis kille automatiskt nuförtiden av större delen folk. Det är bara att inse. Jag förstår det inte själv, när jag ser mig själv i spegeln ser jag bara hur feminint mitt utseende är, hur utväxterna, som aldrig går att trycka ner helt, syns genom t-shirten, hur förbaskat kort jag är, vilka små och runda händer samt avsaknaden av skäggstubb och adamsäpple.

Jag får tycka vad jag vill, men världen håller inte med mig, uppenbarligen. hur annars kan jag förklara att två klasser fulla av människor jag aldrig träffat, samt två lärare alla tror att jag är en cis kille, och fortfarande gör det efter flertalet lektioner, att jag inför två olika människor, som vet att jag är en HBT-ungdom och efter att ha konverserat med en av dem i tjugo minuter, förutsätter att jag är en homosexuell/bisexuell kille (vilket såklart stämmer, det är bara det att jag är trans med), att en person som sett mig otaliga gånger förut undrar vem den nye killen är.

Jag tog nu en extra god blick in i spegeln, och okej då, jag ser väl ganska mycket ut som folk föreställer sig cis killar, i alla fall i trettonårsåldern, men jag fattar inte hur de kan gå med på att jag är sjutton, det är ett mysterium.

En sak är i alla fall klar, jag får sluta gå ut och göra saker med min mamma, för att hon tilltalar mig som om jag vore en tjej, med fel pronomen och namn, vilket skulle vara irriterande för ett par månader sen, men nu blir det mer pinsamt eftersom folk undrar vad fan hon sa egentligen.

2009-09-21T14:01:00.007+02:00

Bryan Safi satiriserar över medias framställning av homosexuella personer (tycker inte att bisexuella tas upp, han nämner bara gay och lesbian, vilket jag tycker är en besvikelse, eftersom det ingår i det material han presenterar). Inte lika aktuellt i Sverige, eftersom det är USAs media, men ändå bekant och underhållande.

Det är en stereotyp som jag känner igen, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom man ser många av USAs såpor här med. Jag avskyr den avhumanisering denna stereotyp innebär, homosexuella män är inga modeaccessoarer, vi är lika mänskliga som alla andra. Jag älskar scenen när han frågar en heterosexuell kvinna om hennes sexvanor och hon ringer polisen, det är så bra satir. Om jag träffade någon som sa "I love the gays", så skulle jag springa skrikande därifrån, eftersom den personen verkligen avhumaniserat en och bara ser en stereotyp, inte riktiga människor. Andra har även tagit upp den avsexualisering som sker i stereotypen "gay best friend", eftersom karaktären ytterst sällan får visas upp med sin egna sexualitet, (eller ens ett liv utanför den heterosexuella kvinnans närvaro).

Eftersom de är reklam från USA, kan jag inte relatera till dem, mer än att de reklamer med två versioner var nästan komiska eftersom det var så bisarrt, men på samam gång naturligtvis frustrerande.

Det jag tycker är mest talande i den här är den biten när de vissar killar som ser på när det kysser varandra. Den heterosexuella manliga blicken i full action. Det är bisexuella kvinnor som här skildras, och föder in i den stereotyp en del har, att bisexuella kvinnor är sådana som ibland kan tänka sig att hångla med kvinnor för mäns njutning skull, men inte ha ett seriöst förhållande med dem under längre tid. Nu har jag inte i detalj sett programmen som skildras, och jag är inte heller en bisexuell kvinna, och därför vet jag inte allt om de stereotyper en utsätts för, så jag kan inte riktigt uttala mig om det hela, men det är en stereotyp som jag träffat på förut. Jag har ett anekdotiskt exempel om hur jobbig denna stereotyp kan bli, eftersom jag läst om en bisexuell kvinnas upplevelser, som sa att när en heterosexuell man hade frågat henne om hon var lesbisk, och hon svarat att hon var bisexuell, så tog han genast tag i en annan kvinna och sa åt dem att kyssas framför honom.

Stopphormoner

2009-09-17T21:50:00.004+02:00

Stopphormoner, två dagar senare.

Är inte lika hyperaktiv, men vill fortfarande flänga runt mer. Trummar med fingrarna mer än vanligt, och är otroligt otålig. Har svårt att hålla koncentrationen uppe när jag ska lyssna på lärare, tycker att de är för långsamma och vill bara sätta igång. Detta växlas med att vara trött och sömnig. Vilket innebär att jag antagligen irriterar lärare med att växla mellan att otåligt skifta sittställning och falla ihop av sömn på bänken. Blir lättare varm och andfådd när jag går upp för trappor och dansar. Smaksinnet är försämrat. Har ibland värmevallningar samt är en aning hes, och nej, håller inte på att bli förkyld. Humöret tämligen stabilt, förutom en aning surhet, har inte varit deprimerad eller haft ångest, vilket jag vanligen känner en aning av varje dag. Har varit positiv och kreativ, samt avslappnad i den bemärkelsen att ingenting bekymrar mig.

Kan inte svara vilka effekter som orsakas på grund av stopphormonerna och vad som beror på andra omständigheter. Intressant.

Prepubertal pojke berättar

2009-09-15T19:34:00.003+02:00

Nej, jag är väl inte direkt prepubertal, jag har bara varit i fel pubertet ett par år, men nu blir det ändring på det. Det hände två positiva saker idag.

Jag tog min första spruta med stopphormoner i eftermiddags. Det gick ju bra. När det var gjort och jag var på väg ifrån skolsköterskan så började jag gråta, men det var inte för att jag var upprörd, utan för att jag kände mig så bra, jag grät av lättnad. Det var en skön och behaglig gråt, och efter att jag slutat bestämde jag mig för att le åt alla jag mötte på stan för att dela med mig av min glädje lite. Skillnader jag märker är att jag är hyperaktiv, det känns som att jag uppfattar saker snabbare, och så känns det som att min känsel är högre, jag känner kläderna mot kroppen på ett annat sätt. Detta vet jag inte om det beror på sprutan eller är rent psykologiskt. Nu ikväll så känns det som att någon satt eld på mina byxor, jag känner en våg av värme igenom mig, men inte som feber, för jag är helt klar i huvudet. Detta beror säkert på sprutan. Jag försökte hitta mer information om de företeelser stopphormoner kan orsaka, men jag har försökt förut med, jag kan inte hitta någon vettig och konkret information om det hela. Suckandes gav jag upp och sökte på klimakteriet istället, och där stod det med en gång att värmevallningar kan vara ett symptom av minskat östrogen i kroppen.

Det andra bra som hände var att jag fick reda på att jag blir sedd som kille automatiskt i en av de två nya kurser, med folk jag inte känner, som jag har. Jag blev kallad han. Jag anade att det var så, läraren såg mig i alla fall som kille från början för hon frågade om jag var [killnamn som jag inte minns] när hon försökte pricka av mig på klasslistan. Så jag ser alltså så pass grabbig ut att folk tror att jag är cis kille nu. Förvånande. Men det är kanske för att jag är så van vid att se mig själv samt kvinnor med ett maskulint uttryck att jag tycker att jag ser hur omanlig ut som helst. Det är skönt att slippa säga något och bli kallad rätt automatiskt. Samtidigt så gör det mig fegare av att inte vilja bli sedd som transfreaket, vilket gör att jag inte vill prata trans lika mycket som vanligt för att folk inte ska bli misstänksamma. Däremot tänker jag inte försöka dölja att jag är homosexuell om det kommer upp en fråga om partner, relationer eller min upplevelse av de fördomar man möter om homosexuella personer (om jag vågar, det är några grabbar från byggprogrammet med, och jag har fördomen att de innebär att de är homofoba). Det är en kurs om kommunikation, vilket är intressant.

Gnäll

2009-09-12T21:49:00.003+02:00

Vad är det med mig? Jag är otroligt känslig för att bli kallad fel pronomen och fel namn. Jag avskydde det förut, men nu bryter jag fullkomligt ihop så fort det händer. Jag blev tvungen att gå hem från skolan en eftermiddag bara för att jag blev omnämnd som hon upprepade gånger av en lärare. Senast igår blev jag också tvungen att springa iväg och gråta förtvivlat i några minuter för att en lärare kallade mig för hon.

Så fort jag hör pronomen hon vrider det sig olustigt i maggropen av rädsla att det är mig de refererar till, och när jag ser mitt juridiska namn så hoppar hjärtat upp i halsgropen av förskräckelse att det är mig det refereras till. Det är jobbigt.

Jag längtar efter att bara kunna umgås med transpersoner, jag blir för nervös i cispersoners sällskap att de ska säga fel att jag inte kan umgås med den på ett sätt som känns bekvämt, men jag vet att det är omöjligt, jag lever ihop med fyra stycken och världen är full av dem, de är en överväldigande majoritet. Tyvärr är familjen värst att vara med dessutom, de försöker inte ens säga rätt, de ignorerar det hela, och verkar ändå tro att vi kan ha en bra relation, trotts det faktum att de gör mig otroligt illa och struntar i otroligt viktiga delar av min identitet som påverkar mitt liv. Jag vågar till exempel inte berätta att så fort jag är nedstämd, så är det oftast på grund av hur folk bemött mig som transperson. Jag måste hitta ett sätt att stå ut, men jag vet inte riktigt hur.

Samtidigt så skäms jag över att jag är privilegierad, jag är medelklass och bortskämd av föräldrar ekonomiskt, bor tämligen nära till utredningsteamet, och bor i ett land där jag inte behöver betala för större delen av min medicinska transition (även om det är en nackdel med den långa väntan), så jag har inte rätt att må dålig.

Caster Semenya

2009-09-11T17:46:00.005+02:00

Caster Semenya, den 18-åriga tjej som vann guld 800 meter i VM, är uppenbarligen intersexuell, rapporterar de som gjorde "könstestet" (vilket är så idiotiskt, som att det finns något sätt att mäta kön, förutom självidentifikation) kom fram till enligt Guardian och N Y Daily News (varning för okänsliga artiklar), jag fick reda på det via Shakesville.
Hon är bara 18 år, ett år äldre än jag och tidningar över hela världen har skrivit artiklar om det hela, samt att massvis av personer ifrågasatt hennes kön och använt han/hon/den i ett enda svep. varför börjar jag önska att jag kunde få cispersoner att hålla käften när de ska uttala sig om intersexuella, transsexuella eller transpersoner? För det verkar omöjligt för det flesta att göra det utan att se oss som objekt istället för riktiga människor, och de tror alltid att de vet mycket bättre än forskare (då menar jag inte alla forskare, vissa är också drabbade av könsbinärstänkandet) och oss själva vad kön egentligen är och ljudligt uttrycker sin åsikt. (oftast är de helt okunniga).

Det verkar som att hon får behålla sin medalj i alla fall, vilket förhoppningsvis stämmer (rätta mig om jag uppfattade det hela fel). Hoppas att de låter henne fortsätta tävla mot de andra damerna i fortsättningen. Inte för att jag gillar den könsbinära indelningen av idrott, eller idrottstävlingar överhuvudtaget, folk tar det för seriöst, men nu när de finns där, så måste hon självklart få rätt att tävla i damernas. Och sen till de idioter som jag hört säga "men då kan ju vilken man som helst också säga att han är kvinna och tävla i damernas!", ingen kommer att göra det, den här världen är alldeles för transfobisk för att någon som av samhället anses vara man skulle göra det utan att verkligen identifiera som kvinna. Och om världen inte vore så transfobisk, så skulle det inte spela någon roll för folk om någon gjorde det. Dessutom är det så jävla dumt att jämföra henne med en man, det är att indirekt påstå att hon är en.

Hoppas att hon inte mår psykiskt dåligt, men det är väl tyvärr troligt att hon gör det. Det där är inte ett trevligt sätt att få reda på sådana saker, faktiskt det värsta sättet jag kan tänka mig. Hon får virtuella kramar från mig.

Barndomsvänner

2009-09-09T14:25:00.003+02:00

Idag tror jag att jag såg en av de bästa vänner jag haft på bussen. Han hade vuxit upp sen jag såg honom senast, vilket var över två år sen. Men vi hade slutat att vara vänner innan dess. Jag låtsades inte om honom, jag ville inte bli igenkänd för han känner mig under ett namn jag inte identifierar mig med, och jag vill inte direkt dra upp trans 101 med någon som jag inte umgås med längre.

Han stirrade lite på mig, men jag tror inte att han lyckades placera mig, jag har så radikalt annorlunda frisyr, annorlunda hårfärg och annorlunda klädstil än när vi sågs sist. Jag är inte samma olyckliga varelse nu för tiden, jag försöker inte låtsas att jag är tjej, (och då syftar jag inte på mitt försök att klä mig i klänning och kjol och ha långt hår, även om det ingick), utan jag fick insikten att jag är kille, vilket har fått mig att få en ny utstrålning utåt.

Trotts att jag inte ville bli igenkänd, finns det ett masochistiskt drag inom mig som vill söka upp honom och fråga vad han tyckte om att vi var tre killar som satt och datanördade ihop, inte två killar och en tjej vilket omvärlden trodde. Kanske för att jag någonstans inombords längtar efter bekräftelse från de som kände mig från den tiden då jag var en av grabbarna. Det känns som att jag förväntar mig att svaret att han inte är förvånad alls. Jag vill ungefär ropa: "titta på mig, jag var en kille egentligen! Det är därför jag blev sådär hemskt olycklig och tråkig att vara med, det blev liksom helt fel på vägen, men jag är på väg åt rätt håll nu!"

Det kändes på det hela taget lite konstigt, han var en ung man som antagligen levde sitt liv som vanligt, han verkade fortfarande scouta för han hade en sådan sorts ryggsäck på ryggen, och jag, fortfarande en liten pojke som väntar på att komma in i puberteten. Kan inte låta bli att vara en aning avundsjuk, för honom verkar livet ha fortsatt sen vi slutade vara vänner, men jag står fortfarande och stampar på samma punkt efter en omväg. Inte för att jag tror att jag skulle vilja byta, att vara trans är något som fått mig att växa som människa, men jag önskar att det kunde vara slut nu, att jag kunde vakna imorgon med skäggstubb, istället för denna väntan. Jag är i väntan på skägg.

Efter ett tag drabbades jag av saknaden, jag saknar honom, jag saknar den jag var då. Varför kan jag inte släppa den saknaden? Vad tjänar det till, vänner och tider kommer och går, det är så livet är, livet är inte så enkelt längre, jag är inte samma person längre, och antagligen inte han heller, världen är inte likadan.

Dikt

2009-09-06T11:47:00.003+02:00

"The same stream of life
that runs through my veins night and day
runs through the world
and dances in rhythmic measures.

It is the same life
that shoots in joy through the dust of the earth
in numberless blades of grass
and breaks into tumultuous waves of leaves and flowers.

It is the same life
that is rocked in the ocean-cradle
of birth and of death,
in ebb and in flow.

I feel my limbs are made glorious
by the touch of this world of life.
And my pride is from the life-throb of ages
dancing in my blood this moment."

Översättning av en dikt skriven av Rabindranath Tagore

Jag älskar den, den får mig att rysa varje gång jag läser den. Jag önskar att jag kunde läsa den på originalspråket, eftersom mycket ofta går förlorat i översättningar.

Författare och böcker

2009-09-05T11:33:00.005+02:00

Jag blev irriterad när jag läste i DN Kultur idag, s 5, artikeln Manifest för framtida läsupplevelser. En av punkterna i deras lista lyder:

"Vi läsare struntar i författarens bakomliggande motiv till att skriva. Vi läsare är intelligenta nog att kunna skilja författarens person från dess skrivna text."

Tack för att ni försöker påstå att alla som inte håller med er har låg intelligens. Jag håller nämligen inte med den meningen alls. Det är omöjligt att skilja en skrift från sin författare, kanske i någon hypotetisk fantasivärld, då skriften skulle släppa all förankring till författaren.

En skrift kan aldrig undvika att bli färgad av författarens livssyn, eftersom författaren endast kan skriva från sitt eget perspektiv. Ta till exempel en väldigt misogyn person som är författare, det skulle säkert märkas på sättet kvinnor skildras i en roman av den personen, kanske skulle de märkas att hen delade upp dem i madonna/hora och ge dem mindre mänsklighet eller karaktärsutveckling, eller att de framställdes som patetiska och beroende av män. Misogyni innebär att man ser kvinnor som mindre mänskliga, hur skulle det inte kunna påverka texten? Ta till exempel Strindberg, en författare som jag inte kan läsa eftersom hans skildringar av kvinnor är så påfrestande. Hans verk är misogyna, han själv var, vilket inte är förvånande, misogyn.

Det är även en fråga om vad man vill ge pengar till, för om man köper en bok av denne författare så innebär det eventuellt att författaren får pengar utav det, och frågan är om man vill att ens pengar ska gå till och stödja någon som är hatisk och föraktar en hel grupp riktiga människor, kanske någon som till och med aktivt förespråkar sitt hat mot denna grupp, istället för att lägga dem på en annan författare som skriver lika bra, men inte gör något sådant.

Ett utmärkt exempel på det jag nämner är Sci-fi-författaren John C Wright, som nyligen uttalade sig homofobiskt i ett inlägg på sin livejournal (länken leder till en kopia av texten och en persons svar på den, eftersom originalet togs ned) på internet, vilket ledde till att ett antal Homo/bisexuella-personer, deras familjemedlemmar och allierade kommenterade att de inte skulle köpa hans böcker mer. Jag tycker inte alls det är märkligt att man inte vill ge pengar och resurser åt någon som man vet anser att en själv eller personer som man stödjer inte räknas som en fullvärdig människa, det måste oundvikligen färga hur man tolkar hans texter, även fast texterna i sig inte nämner HBT-personer, eftersom man då läser den i vetskap att den värld man befinner sig i är skapad av någon som uttalat att han inte tycker att personer som jag är önskvärda. Hans uttalande har lett till att jag aldrig ens kommer så mycket som att se åt hans böckers håll. Det kallar jag inte brist på intelligens, det kallar jag att inte slösa bort sin tid på något som får en att känna sig obehaglig.

Nu vet jag att ovanstående citat mest syftar på att de inte bryr sig ifall författare skriver i kommersiellt syfte eller inte, vilket diskuterats i DN nyligen. Jag väljer ändå att tolka det i ett bredare perspektiv eftersom det är ett argument som jag hört tämligen ofta, särskilt som kritik ifall man bojkottar enskilda författares verk.

Fightingscener jag gillar

2009-09-04T20:50:00.002+02:00

Från filmen Hero. När det blir svartvitt så slåss de bara i tankarna. Alla scener när de slåss i den filmen bryter mot tyngdlagen, och det är det som är poängen.

World of Warcraft-machinima. Den är så bra synkad till musiken. Damen med svart hår är egentligen en drake vid namn Onyxia (drakar kan ta mänsklig skepnad i den världen), men ingen vet om det, vingarna som plötsligt dyker upp blir lite obegripliga om man inte vet om det. Den får mig att tänka på en av Terry Pratchetts böcker, minns inte vilken, när ondingen säger till sina vakter "Grip honom!", om huvudpersonen, och vakterna säger "men han är ju ensam!", och syftar på att han därför kommer att spöa skiten ur dem.

Från Star Trek. Den är så dålig att den är bra. Älskar att han gör svartkrut lite snabbt med material han råkade hitta på vägen, mycket troligt. Hade en teori om att det skulle föreställa vara högre gravitation än på jorden, men det förklarar inte hur icke-ödlan (människan) rör sig snabbt ibland. Kanske ska det föreställa att ödlan helt enkelt är en långsam art.

Som det märks är det inte direkt realistiska scener jag gillar, det vore ju inte roligt, det intressanta är ju det fantasifulla. Jag tycker att det snarare kan kallas för konst.

Anime

2009-08-31T15:30:00.007+02:00

Jag var på endokrinologbesök igår, och efter att de kontrollerat blodproverna jag fick ta så ska jag få ett recept för hormonblockers, vilket betyder att jag förhoppningsvis snart kan tacka adjö till feminiseringen av kroppen. Det känns skumt och skönt på samma gång.

Har just sett klart på animen Simoun, vilket känns passande ironiskt nog. I världen där den utspelar sig föds alla som kvinnliga neutrum (försökte hitta ett lämpligare ord, men kom inte på något), men när de fyller 17 så blir de antingen män eller kvinnor efter egna önskemål genom att besöka en mystisk källa. I ett land tjänar vissa som prästinnor, så kallade "sibyllor" innan de fyller 17, som ber till gud genom att flyga i mönster med farkoster som de hittat från en uråldrig civilisation. Animen fokuserar på ett kompani av sådana sibyllor. Eftersom krig har uppstått mellan landet och grannländerna, och för att farkosterna går att använda som vapen, faktiskt är det mest effektivaste vapnen som existerar i världen, så skickas de ut för att slåss mot fienden.

Det var min första Yuri-anime (Yuri, anime/manga som skildrar romantiska/sexuella relationer mellan kvinnor), det var inte planerat, jag bara såg ungefär två minuter in och insåg att det måste vara det, även om jag som transperson inte tolkar det som relationer mellan kvinnor, utseendet till trotts. Bara för att någon ser ut som folk förutsätter att en tjej ser ut, betyder det inte att personen är det.

Jag kan börja med det jag tycker är mest dåligt, som varför det är så binärt, valet de gör, , det bara uppmuntar idén om att det går att dra klara gränser vad som är en man och en kvinna, och att alla är antingen det ena eller andra, vilket är en falsk världsbild. Det är förvisso science fiction, men eftersom den är skapad av människor för människor så överför den idéer om vårt samhälle. Det man kan tolka in är ju att intersexualism uppstår i vissa fall, men att ingen vågar prata om det, men det är antagligen att ge de som gjorde animen mer eftertänksamhet än vad jag tror är rimligt. Jag är så van vid att transpersoner, transsexuella och intersexuella blir överkörda så fort cispersoner ska försöka göra något som har med kön att göra att undantaget skulle få mig att tappa hakan.

Jag gillade inte heller att det verkade finnas en könssegregering där män fick de viktigaste posterna, i alla fall militärt. Alla soldater och befäl var män, förutom sibyllorna, där dessutom vissa av dem växer upp till män. Däremot verkade den religiösa makten, vilken var ganska stark, innehas av kvinnor. Är det troligt, i en värld där alla växt upp som neutrum och därför borde ha mer insikt i att det inte är några större skillnader, att de har en sådan könssegregering
Andra saker som jag skakade på huvudet åt var att folk innan de blivit 17 hann få utvecklade bröst, det är inte så lätt att ta tillbaka (i för sig så vet jag ju inte hur de tänkt sig det hela rent biologiskt, men det verkar inte särskilt troligt att de skulle utveckla bröst, det vore bara onödigt rent evolutionsmässigt sett, och om deras biologi liknar vår, så borde de inte försvinna bara för att deras kropp påbörjar en manlig utveckling, det vore också onödigt evolutionsmässigt sett), men jag tror, nej vet vad som ligger bakom: fanservice!

En anna sak var att alla, även männen hade kvinnliga röstskådespelare, vilket också är komiskt, eftersom manliga könshormoner ändrar rösten, de borde inte alla låta som jag när jag gör mitt bästa att tala med så djup röst som möjligt. De flesta männen är även så androgynt tecknade att de alla ser ut som transkillar som gått på testosteron ett tag, men inte så länge. Min syster frågade till och med "är det en kille eller tjej?" när hon stack in huvudet och råkade se en av männen. Detta trotts hans (om något tunna) skäggstubb.

Ändå så tyckte jag att det var ganska spännande och intressant, även om fanservicen förstörde mycket (sibyllornas dräkter fick mig nästan att låta bli att se den, en aning för sexualiserade dräkter på personer som ser ut som tjejer i yngre tonåren är suspekt, men tyvärr alltför vanligt i anime).
Jag kunde inte låta bli att fundera på och i vissa fall hoppas vilka som skulle bli kvinnor och vilka män, även om det grämde mig lite att de var de enda alternativen. Jag blev där positivt överraskad, för det slutade med att fem av dem inte blev män eller kvinnor. Särskilt mycket tyckte jag om scenen mot slutet när de två som var mest huvudpersoner, skulle tvingas att besöka källan, men istället snodde en simoun med hjälpa av de andra och gav sig av för att slippa det. De blev även ett par vilket jag hoppats på.

Fem blev kvinnor, och två män. Jag hade väntat mig att fler skulle vara killar, men de två som var det hade jag hoppats på att de skulle vara män i alla fall, och jag var glad att vissa som jag trodde skulle bli män bara för att de var mer maskulina inte blev det. Det var skönt att kön inte var länkat med könsuttryck, resultatet gick inte att räkna ut.

En annan sak jag gillade var att de hade med ett queert/lesbiskt par, Aeru och Neviril (huvudpersonerna, men det vore väl konstigt annars, eftersom det är Yuri) och även ett manligt samkönat par, Guragrief och Anubituf kaptenen och vicekaptenen på luftkrigsskeppet där sibyllorna var när de inte flög, och ironiskt nog med tanke på att det var en Yuri-anime, så var deras förhållande en av de bättre skildringarna av homo/bisexuella män jag sett i anime/manga över huvudtaget, de föll inte in i någon av de vanliga stereotyperna, inte deras förhållande heller , det var så normalt, de pratade, drack te på kvällarna, och bråkade vid ett tillfälle över en meningsskillnad och blev sedan sams igen, ungefär som vilket förhållande som helst, vilket är så ovanligt att det inte är klokt. Ingen av dem dog heller. Det borde inte vara något jag är glad över, men det är svårt att låta bli efter ett flertal incidenter med katastrofala skildringar av homo/bisexuella killar jag träffat på i vissa animes och manga på senare tid. Sedan flörtade också Floe, en av de som på slutet visade sig vara en kille med killar under seriens gång. För att inte nämna de romantiska stämningar som fanns mellan vissa av sibyllorna.

Om det i slutändan är en anime jag skulle rekommendera, det vet jag inte, den har vissa aspekter som jag tyckte om och vissa som jag hatade.

Vad har jag gjort?

2009-08-28T19:39:00.002+02:00

Det var den första tanken jag tänkte när jag stirrade mig i spegeln tidigare idag. Jag klippte av mitt vackra, underbara, om något ovårdade, försök till emofrisyr, och har nu kort hår, förutom en snedlugg. Se övre bild för att få något hum om resultatet, det var den jag utgick efter när jag bestämde hur min frisyr skulle se ut, tyvärr medföljde inte det snygga utseendet och tatueringarna. Jag kan inte bestämma mig om jag ser ut som en butch tjej eller en tolvårig kille i den, jag hoppas naturligtvis på det senare, men misstänker att det är det första.

I ett försök att känna mig vettigare stylade jag om håret så att luggen stor rakt upp på skallen och knöt sen en tunn halsduk som ett band runt pannan. Det ser riktigt skönt ut, frisyren påminner om Sanosukes från Rurouni Kenshin (se nedre bild), fast kortare. Jag funderade nästan på om jag skulle cosplaya honom innan jag kom på att jag har två utväxter på bröstet som hindrar mig från att vilja göra det, typiskt nog. Ironiskt att behöva påminna mig själv om att jag är trans.

Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar min nya frisyr eller avskyr den, men tror nog att jag är en kille som var ämnad att ha lite längre hår, i alla fall är det roligare att ha det. Tur att hår växer ut igen.

Glädjande nyheter.

2009-08-26T22:23:00.002+02:00

Jag står uppenbarligen redan uppskriven på klasslistan under mitt tilltalsnamn, vilket säkert har att göra med att vi har en jättebra rektor. Jag pratade med henne förra terminen om det, men då verkade det som att det inte gick så enkelt, de hade uppenbarligen haft krångel med att få det rätt för en annan elev som ville kallas för ett mellannamn istället för förnamnet, datorsystemet ändrade tillbaka.

Nu är det i alla fall ändrat, fick jag reda på idag, alltså skickade jag ut några email till lärare som redan visste om det hela, men lite extra information skadar aldrig. Jag hade ännu inte skickat ut till alla, och tänker nu därför istället ändra om brevet och ge de som är kvar det personligen. Största anledningen till att jag delade ut dem i förväg var nämligen för att slippa höra fel namn ropas upp i början.

All skolpersonal har varit så vänliga, förstående och hjälpsamma, jag har haft sån tur med den biten. Det enda som grämer mig är att ingen tolkar mig som kille automatiskt, och det känns som ett sådant personlig misslyckande. Jag vet därför inte riktigt hur jag ska göra på individuella valet där det kommer att förekomma elever jag inte redan känner, om jag ska komma ut för dem med. Först tänkte jag testa om de ser mig som kille, vilket jag har ett litet hopp om eftersom jag tänkte klippa en kortare frisyr innan jag ser dem, men om de ser mig som tjej ändå, vilket är troligast, så har jag fortfarande inte bestämt mig. Antagligen tänker jag outa mig själv, jag tänker inte smyga, det är alldeles för obehagligt att vara i ett sammanhang när ingen vet att jag är en trans kille, känns outhärdligt varje gång det händer.

2009-08-25T14:43:00.002+02:00

Jag har irriterande många nya lärare i år och ett alldeles för typiskt tjejigt namn i klasslistan, vilket innebär att jag har en hel drös att komma ut för, så jag bestämde mig för att inte göra det så krångligt, utan att skicka ut ett kort, standardiserat email till alla redan i förväg, för att jag ska slippa ta upp det öga för öga, och för att jag då slipper jag att en massa nya personer på individuellt val-ämnena hör det juridiska namnet innan mitt tilltalsnamn. Eftersom jag blev ganska nöjd med det hela så bestämde jag mig för att lägga ut det här.

Hej.

Jag är en elev från klassen [klass] som du ska undervisa i [ämne](om jag har fått tag i fel kontaktuppgifter och skickat meddelandet till någon som inte ska undervisa oss, var vänlig ignorera resten av meddelandet).

Jag kommer antagligen att vara uppskriven på klasslistan under namnet [juridiskt namn], men det är enbart mitt juridiska namn. Mitt tilltalsnamn är [namn], och har varit det officiellt bland lärare och elever jag har kontakt med i nästan ett år nu. Det är det namn som jag vill att du ska kalla mig, och respektera att jag undertecknar uppgifter/prov och liknande med, samt ropa upp under upprop. Det pronomen jag vill att du ska använda om mig, ifall du omnämner mig i tredje person är ”han”. Ifall det skulle uppstå en situation där klassen delas in efter kön (vilket jag hoppas inte uppstår), så vill jag att du sorterar in mig som kille. T.ex. om du vill ha en grupp med jämn fördelning tjejer och killar.

Anledningen till detta är inte på grund av något plötsligt nyck från min sida, och jag vill framhäva att detta är av oerhörd vikt för min trivsel samt trygghet i skolans miljö och i klassrummet att bli kallad vi det namn och pronomen jag föredrar. Skälet är att jag är en transsexuell kille (som för tillfället går på utredning om transsexualism*, ), vilket gör att jag till det yttre ännu inte motsvarar den bild som folk vanligen brukar ha av killar, men jag vill att du behandlar mig som vilken kille och elev som helst.

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Transsexualism

http://lukas.romson.org/info.htm

Tack på förhand.

/[Namn]

Telefonsamtal

2009-08-24T15:42:00.004+02:00

Det ringde och jag svarade i telefonen, det var någon gubbe som mumlade något, jag lyckades inte förstå vad han ville, han mumlade så otydligt, och han märkte att jag inte verkade förstå och då frågade han om "mannen i huset" var hemma.

Min hjärna exploderade nästan av idiotin. Dels fick jag veta att min röst tolkats som en tjejs, för den frasen känns inte direkt som något man säger till en tonårskille, men jag kan ju ha fel. Sen är det hur urbota korkad hela frasen är. Vadå mannen i huset? Har aldrig hört någon fråga efter kvinnan i huset. För att inte tala om att det inte alltid finns några män i huset över huvud taget, ett snyggt exempel på heteronorm och tvåsamhetsnorm i vardagen.

"Nej, vi har ingen patriark här, du måste fått fel nummer", borde jag sagt, eller ännu bättre, "nej, vi har ingen "mannen i huset" här, det är bara jag och mina tre polyamorösa bisexuella och trans morsor". Det enda jag sa var att om du menar min farsa, så är han inte hemma". Precis vad jag behövde, ännu mer pålägg på min telefonfobi.

Ett möte.

2009-08-23T22:45:00.003+02:00

Idag träffade jag en trans kille.
Han hade svart eyeliner.
Han hade svart nagellack
Han hade en rosa tröja.
Han hade långt hår.

Jag blev glad över att se honom, han såg så snygg ut (i för sig så kategoriserar min hjärna automatiskt killar med eyeliner eller lite längre hår som snygga). Han är ett exempel på den sorts kille jag vill vara, den sorts kille som jag räknar med att bli om några år. Jag vill inte vänta, jag vill vara den killen nu, som är tillräckligt säker i sin egen könsidentitet och sitt utseende för att ha på sig "feminina" attribut. Anledningen att jag nämner att han är trans är för att jag även passade på att hånskratta inombords åt idén att (alla) trans män och kvinnor följer stereotypa könsroller. Jag vet att det är skitsnack, problemet är att folk med fördomar inte vet det, och med tanke på att en viss "feminist" har passat på att skriva lite transfobisk transmisogyn sörja igen, så tyckte jag att jag kunde hånskratta en gång till. Inte för att det är något fel att vara stereotypisk på något sätt i sig, problemet är när en stereotyp är just en stereotyp och förväntas gälla för alla.

Skolstart, välkommen till heteroland.

2009-08-20T16:14:00.003+02:00

Efter en skön queer sommar så måste jag nu tillbaka till gymnasiet igen. Inte för att jag tycker att det är så dåligt, det är helt okej. Så nu har jag varit på min första skoldag, och jag kommer hem undrande vad som hänt, är det jag som blivit känsligare under lovet eller har jag ägnat för lite tid utanför HBT-människors sällskap? För jag har hört bög användas som nedsättande term flera gånger idag, en gång till och med i ett samtal med mig (inte riktat mot mig dock) vad har folk för problem?

Det är på grund av folks tjatande om bögar som jag föredrar homosexuell kille, därför att det finns en så jäkla bögfixering bland alla heterosexuella, föreställningen om bögen, en egen kategori människa, som det uppenbarligen är okej att använda som nedsättande term om någon, för vem vill vara en sån där bög (som aldrig befinner sig i närheten just när personen talar). Därför så kan jag inte kalla mig för det, eftersom det har med sig alldeles för mycket bitter eftersmak för min del.

Jag växte upp med bög som ett skällsord, eller ett ord som andra sade flinande, som att det var något fruktansvärt pinsamt men roligt att använda. Bög. Böghög. Bögtestet. Bögslunga. Hehe. Jag kände mig obekväm, för jag visste ju att jag identifierade mig med killar som gillade killar, vilket ordet betydde, inte identifierade mig på det självklara sätt jag gör idag, utan mer som ett igenkännande, och jag kunde inte förstå vad som ansågs omanligt eller förolämpande med det, det sa ju ingenting om en som var dåligt, men jag sa inget.

Jag vill inte vara en bög, jag är inte bekväm med det ordet, det gör ont, jag vill vara en kille som gillar killar, men det fungerar inte så, för andra kommer att ge mig den etiketten oavsett om jag vill det eller inte. Jag är den där andra, som inte finns där de finns, som inte är vilken människa som helst. För en sådan sak som att jag gillar killar kommer vissa att placera mig i ett fack för mindre mänskliga människor, utan att ens ha träffat mig, än mindre lärt känna mig. Jag är den där bögen. (Ironiskt nog så finns det en fördel med att folk skulle kalla mig bög, och det är för att det skulle innebära att folk äntligen börjat se mig som kille.)

Jag vill säga dem rätt upp i ansiktet ibland att det sitter en sån där bög ibland dem, och att jag inte uppskattar att de använder min existens som ett skällsord, men hur kan jag göra det när folk inte ens fattar att jag är kille än?

Desamma gäller uppenbarligen om du har CP med. Då är det också okej för andra att använda det som nedsättande term, du är mindre mänsklig. Finns det inga nedsättande termer som inte måste racka ner på en minoritet?

Kommentar

2009-08-16T04:09:00.003+02:00

Jag blev upprörd över en kommentar på det här inlägget hos Womanist Musings om en trans kvinna i ett fängelse för män, som lyder:

"Hmm well it is too bad about this woman, however, everyone seems to miss the fact that he / she committed a crime that resulted in prison. Maybe if transgenders do not want to be "treated unfairly" they should refrain from criminal behavior. Less mercy on ALL prisoners just may result is less prisoners."

Jag blev arg, så jag skrev ett svar, men på grund av min sociala fobi så vågar jag inte publicera den, jag vet att jag kan få ångest i flera timmar ifall jag publicerar en kommentar på en blogg, särskillt en kommentar som jag skriver i passionens hetta, och det är inte värt det. Samtidigt så vill jag publicera mitt svar någonstans, så jag gör det här istället. Det kanske är dåligt formulerat, men jag struntar i det.

What do you mean he/she? She's a she.

"maybe if transgenders do not wanted to be treated unfairly they should refrain from criminal behavior"

Are you kidding me? I've never done a criminal act in my entire life, how come people are still treating me unfairly as a trans person? Sounds like you're basically saying that we''re the cause of our own oppression. It makes me mad, it is so othering, you're telling me, (being a trans person) in a condescending tone that maybe I should behave nicely, if I want people to respect my gender (maybe that is not what you mean, but that is what it sounds like, and I have hard to interpret it another way). As if that is the problem here.

The problem is that they are letting her stay in a male prison, putting her at risk and also saying that her gender identity is illegitimate , and thereby indirectly saying that all transgender people's (at least those who haven't done SRS) gender identities are illegitimate. It is a part of society's overall transphobia, by making it so hard to get the right gender in our identification, and to respect our identities, regardless of the circumstances (I've heard at least one person tell me, that just because they had a quarrel with someone, suddenly that person started to use wrong pronouns and name deliberately, guess how that feels, that some cis people will accept our "flight of fancy" and call us what we've asked them to, but only if we always act like some kind of angels and always behave perfectly).

Would you say the same if it was a cis woman placed in a male prison, that "maybe she shouldn't have done the crime in the first place then"?. If not, then you've shown that you don't respect her identity as a woman.

She's not getting any sympathy from me for the crimes she did, though.

Ny (eller-inte-så-ny) lek.

2009-08-14T23:21:00.009+02:00

Den heter: Hitta Transfobin/transmisogynin, yay!

Jag råkade inköpa en viss tidning som heter Nemi, eftersom jag råkade sakna något att läsa (trotts att den är så jävla pissdyr för det lilla innehåll den har, och därför sker det sällan, och trotts att namnet inte stämmer, eftersom det är mer andra serier än Nemi-stripar i den), och där råkade jag komma över följande sidor av en viss tecknare som jag förut tyckt bara varit tråkig, eftersom den försöker satirisera, men misslyckas, och nu har han visat sig vara cissexist och transfob. Bra att veta det, nu ska jag inte bara tycka, nej han är tråkig, jag ska förakta honom(vilket jag redan gjorde eftersom han gör misogyni-fail med).

Ska vi börja med några enkla poäng (och bortse från att alltihopa är totalt transfobiskt i hela sin utformning?)

Tar upp "men jag känner mig som si och så djur" för att jämföra det med transpersoners upplevelse av sig själva.

Låter personen ha en ekorre på skallen, ett sätt som signalerar att personen inte tolkas som det djur (läs kön) hen upplever sig vara, utan bara satt på sig något på utsidan a.k.a "patetisk man i klänning"-metafor.

Snygg transfobisk reaktion, ruta fem, sida 1. Vem ska (den cissexuella/cis) läsaren identifiera sig med, tror du?

"Ser det naturligt ut?" sarkastiskt: "mycket..." Yay, alla transpersoner drömmer ju om att en (vit, heterosexuell, cissexuell man förklädd till en) anka ska yttra sin åsikt om huruvida vi passerar som cis eller inte. Bleergh. Faktum är att man inte ens behöver fråga, cisfolk är väldigt duktiga på att uttrycka sina åsikter vad de tycker om ens utseende, och tycka att de har full rätt att göra det, ifall man är transperson, oavsett om man är så jäkla trött på det att man vill spy.

Hot om att avslöja någons transstatus för alla :GÖR FÖR I HELVETE INTE DET! (länkar till trans kvinnor och en trans man som blev dödade på grund av att trans/homofobiska personer fick reda på deras transstatus, jag kan få tag på massvis till, tro mig) Det ligger en verklig, realistisk fara i det hotet. Ska det på något sätt föreställa att vara roligt? Jag skrattar inte. Och vadå egentligen är? Ännu mer transfobi. Vi är inte egentligen någonting, vi är det vi säger att vi är, fuck you very much.

Sidonot: Han säger fel namn direkt efter att han hört det nya. Men det gör ju ungefär varenda cisperson, så det är inget nytt.

Extrapoäng: "Transkvinnor (läs freak) är fega, lolz lolz! De är egentligen män och kan slåss, men de håller en stereotyp syn vad kvinnor gör och inte gör, så därför låter de hellre folk slå ner andra, tills du hotar dem, så de blir hysteriska! hahahahaha!" Usch.

Tack för denna utmärkta bit transfobi/transmisogyni riktad mot äldre transitionerande trans kvinnor. Hur vet jag att det är denna grupp som pekas ut? Därför att en hel del sent transitionerande trans kvinnor har historia inom väldigt macho yrken, intressen och liknande, och därför att konceptet gammal polare träffar annan gammal macho-polare efter lång tid som under tiden transitionerat är en vanlig stereotyp jag ser inom olika media, och för att det är en väldigt vanlig grupp att attackera (trans män existerar ju inte).

Lågt, att attackera en grupp kvinnor som kanske hela liv hållit inne med sin transstatus på grund av samhällets åsikt, och kanske äntligen tar sig modet att våga erkänna vilka de är och vara sig själva.

Serien implicerar det vanliga om trans: vi är sjuka i huvudet, vi är egentligen det och det, vi är patetiska, vi är inte medvetna om vad alla (jävla förbannade) transfobiska/cissexistiska personer tycker om vårt utseende, inte medvetna om att vi inte blir tolkade som cis av omvärlden (vilket får mig att hånskratta på mig, hur skulle vi någonsin kunna undvika det?), vi är hysteriska om någon ska säga vad "vi egentligen är" (alltså deras cissexistiska definition av det, sätt in det kön folk ansåg att vi hade vid födseln), trotts att det är så uppenbart att ingen tolkar oss som cis. Allt som jag hört förut, same old, same old.

Jag är fortfarande arg, inte så mycket bara på den här serien, utan på det cisnormativa ignoranta samhället i övrigt, vilket den här serien är en del av, så jag blev tvungen att avreagera mig lite. Jag funderade på att skriva den utan svengelska och internetförkortningar, men jag blev för irriterad. Inte konstigt att jag skriver så mycket utanför saker jag gjort och min egen transition för tillfället, jag blir ju förbannad på nästan allt som rör samhället i stort. Alla är som tur är inte så dumma, jag har haft tur att träffa på många trevliga personer som inte har haft några problem att respektera mitt namn och pronomen. Jag önskar bara att resten av världen gav ett sådant intryck.

Jag drömde en underbar sak för ett tag sedan. Några bekanta och min familj satt och pratade och på något sätt kom det in en snabb referens till det faktum att jag skulle få skägg, och det var fullkomligt naturligt, som att min transition var självklar och okontroversiell, att jag var vilken grabb som helst, även om en som fått en senare start än andra. Det var en snabb vision av en djup inre längtan. Transition är jobbig, men det skulle bli så mycket enklare om det inte hade varit en sådan stigma runt det hela socialt sett.

För övrigt anser jag att folk ska läsa Whipping Girl av Julia Serano.

Intervju på engelska

2009-08-10T03:48:00.001+02:00

Intressant intervju jag hittade:

"On May 8th, Tobi Hill-Meyer interviewed her mother, Jennifer, as part of a national StoryCorps project. She asked Jennifer what it was like for her to come out as a lesbian, how she and her partner decided to have children, her experiences as a lesbian mom and what it's been like having a transgendered daughter."

Intervjun går att hitta här: http://www.tributewebdesign.com/storycorps.html

Fördelen med ett könsneutralt namn. (eller trans, den nya ursäkten för falsk leg)

2009-08-08T21:25:00.005+02:00

Jag beställde varor via internet från apoteket, och inte förrän jag redan skickat beställningen så stod det "kom ihåg att visa upp legitimation när du hämtar ut leveransen". Fan, tänkte jag då, för jag fyllde i mitt tilltalsnamn i beställningen, och jag har en leg där det står ett annat namn (mitt än så länge juridiska namn, vilket jag hoppas att det inte förblir så länge till. Det här fick mig verkligen att bli alert, jag tänker grabba tag i mina föräldrar så fort de kommer tillbaka (de har varit bortresta) och verkligen kräva att de ser till att jag får byta juridiskt namn.)

Jag visste inte om det var godkänt att bara säga att jag skrivit in namnet som jag kallar mig för, för att förklara varför det inte stämde när jag visade upp legitimationen, därför var jag orolig för att bli tvungen att dra upp hela trans101 för att få ut mitt paket. På grund av det kom jag in på den smått absurda tanken: tänk om jag säger att jag är transsexuell, men att hon inte tror mig, utan tror att det bara är en ursäkt för att jag har falsk legitimation, eller är fel person, eller något. Nej, jag tror inte att trans är tillräckligt accepterat för att vara en identitet som man vill dra på sig utan att verkligen vara trans, men min hjärna tänker ut skumma saker när den är nojig, så jag började även tänka ut vad jag skulle göra i en sådan situation.

Det visade sig dock inte vara några problem, jag bara sa att jag inte vetat om att man skulle visa upp legitimation, och därför fyllt i namnet jag kallar mig själv, så var det inga problem sen. Men det slog mig, tänk om mitt tilltalsnamn var ett mer välkänt manligt namn som inte låter så androgynt, till exempel Erik istället? Då skulle det antagligen blivit lite besvärligare och pinsammare. Där hittade jag alltså en fördel med mitt namn, tillsammans med fördelen att jag inte behöver outa mig som trans för att jag ber någon att kalla mig för mitt tilltalsnamn.

Samtidigt som det är skönt, så är det på samma gång jobbigt, för ifall jag inte automatiskt outar mig som trans innebär det att jag blir osynlig och förmodas vara tjej. För namnet kan annars vara ett ganska bra sätt att inleda det hela, jag som har svårt att ta mig för att ordentligt komma ut inför alla. Det har fått mig att fundera på om jag ska ändra mitt tilltalsnamn, men på samma gång måste jag ha i åtanke att när jag börjar bli tolkad som kille mycket mer frekvent, så kommer jag inte ha det här problemet med namnet längre, då kommer jag vara en kille med ett intressant, något androgynt-låtande namn inför de flesta istället (eller genom utseendet kanske bli outad som trans automatiskt, vilket inte alls låter lika trevligt), och jag råkar ha emotionell koppling till mitt namn. Det gäller att tänka längre in i framtiden, men det är så jobbigt när man väntar. Hur lång tid kommer det ta? Två år? Tre år?

Nostalgi

2009-08-05T19:32:00.002+02:00

Jag surfade runt på Youtube och lyckades komma in på en massa inledningslåtar som väcker barndomsminnen. De första anime-serierna jag kollade på, innan jag ens visste vad anime var. Nostalgi uppstår. De svenska dubbade versionerna är sköna, för att det blir extra töntigt. Rimmen är bäst.

Allmänt och NärCon

2009-08-04T19:14:00.003+02:00

Jag funderar nästan på att göra en t-shirt där det står: Jag överlevde NärCon på. Så nu har jag varit på ett konvent för första gången i mitt liv. Min upplevelse kan sammanfattas med 3 ord: Kö, regn, tjuvlarm. Nu har jag vilat upp mig efter upplevelsen.

Det regnade tyvärr en stor del av tiden jag var där, vilket inte var så trevligt när man cosplayar. Jag fick köa i jobbigt långa och trånga köer, först för att visa upp biljetten, och sedan nästnästa dag när det var cosplay och skit-uppvisning. Jag stod nästan längst bak i kön, iklädd full cosplaymundering, och det kändes som att jag skulle svettas ihjäl. När jag väl kom in var det bara några platser kvar, och kunde koppla av, trodde jag. För mitt i uppvisningen gick ett larm, och allting tvingades avbrytas och lokalen utrymmas.

Det var uppenbarligen ett tjuvlarm som gått av. Så jag stod ute på gården och väntade på att de skulle säga något, om det var okej att gå in igen, och efter ett tag gick jag in igen i alla fall, och de hade återupptagit cosplaytävlingen, men nu var alla platser upptagna, och därför missade jag cosplaytävlingen och skit-uppträdandena, vilket var huvudanledningen att jag åkte över huvud taget. Argh! Nåväl, jag hade ändå ganska roligt, även om jag inte gjorde så mycket mer än att cosplaya, ta foton på andra cosplayers, och handla.

Jag skaffade inte direkt nya vänner och kontakter, men det vore nog att kräva för mycket av mig själv, jag lyckades ju faktiskt prata med folk, posera för foton och till och med bråka lite med en Itachi-cosplayare IC (min cosplaykaraktärs livsmål är (var) att hämnas på Itachi genom att döda honom), jag blev naturligtvis ägd (vilket också är IC). Fast jag låg vaken en hel natt full av ångest efteråt, för att jag kände mig så dum och korkad, det är jobbigt att ha social fobi.

Något roligt som hände var att en person ropade på mig och när jag kom dit så sa hen att hen kände igen mig, men jag kände inte igen henom. Någon kompis frågade då vad det var frågan om, och då sa hen ungefär: "Jag tror att jag träffat honom förut" Jag blev tolkad som kille! Detta var dessutom samtidigt som jag cosplayade, på ett ställe där det var fullt av crossplayers (när man cosplayar en karaktär som är av det "motsatta könet", binärssystemsvarning). Tänk om jag såg så androgyn ut att fler rättkönade mig? Jag önskar att det kunde hända oftare. Nu så överväger jag faktiskt att verkligen klippa håret kort, trotts att jag älskar mitt hår, för jag är så trött på att bli tolkad som tjej.

Det var dessutom som ett litet minipride inne på NärCon, flera stycken hade regnbågsstickers, och en sprang till och med runt med en regnbågsflaga som en sjal om axlarna hela tiden. Det kanske bara är jag, men jag har fått upplevelsen av att det brukar vara ovanligt hög koncentration HBTQ-personer i nördiga kretsar. Det kan ju också bero på att jag bara råkat träffa på ovanligt många, det är högst sannolikt att det så det är. För mig är alla fall anime/manga/fantasy/science fiction det bästa sättet för att komma undan från mina problem. I fantasy/science fiction kan man skapa och tänka ut nya HBTQ-vänligare världar.

Andra bra saker som hänt är att jag vågat ta upp det där med att byta namn till mina föräldrar. Det som behövs är ett läkarintyg att det är p.g.a transsexualism som jag ska byta. Men det är svårt att få tag på någon läkare nu, Rydelius och co. verkar ju vara borta på semester, och dessutom har jag ingen inbokad tid inom den närmsta tiden, så jag har funderat på att skita i den biten och lämna in en ansökan utan det.

Trans/queert framträdande

2009-07-30T10:05:00.002+02:00

Av Rebecca, som bloggar på The Thang Blog. Jag älskar när hon ropar till i slutet, och anklagar publiken (som en del av framträdandet, naturligtvis).

När jag såg det här tänkte jag även på att det mest är trans kvinnors framträdanden som jag sett och hört talas om. Om det är någon som känner till ett bra framträdande, antingen av en trans man eller intergender/icke-binär-identifierad person, så skulle jag gärna vilja få ett tips.

Uchiha Sasuke desu.

2009-07-29T21:16:00.005+02:00

Cosplay! Jag ska cosplaya för första gången i världshistorien i helgen. Jag cosplayar Uchiha Sasuke från animen/mangan Naruto (vilket jag hört är en av de vanligaste grejerna som folk cosplayar, fast jag bryr mig inte så mycket. Ibland måste man vara vanlig för att göra det man vill). Hmm.. Ser nu att jag satte väskan på fel höft. Färgerna stämmer inte riktigt, men det var en prioritering för att få det sorts tyg jag ville ha. Jag är nöjd, och glad att jag hann få klart allt i tid.

Pride!

2009-07-27T22:36:00.003+02:00

Jag var på Pride House hela eftermiddagen idag, det var trevligt.

Det första jag gick på var ett seminarium om hur unga HBT-personer mår, vilket visade sig vara en ganska stor besvikelse för min del, eftersom jag var ganska nyfiken på statistik om transpersoners psykiska hälsa, jag har nämluigen hört att den är exceptionellt dålig, det som redovisades var statistik över hur unga bi och homosexuella upplevde mådde, som vanligt så struntades i trans-delen. Jag blir faktiskt lite trött på folk som säger HBT, men inte menar T:et. De nämnde i för sig lite om undersökningar för transpersoner som skulle göras, men jag blev ändå irriterad, eftersom HBT så ofta blir bara H, eller annars B. Det hade varit mycket bättre om enkäten hade låtit folk själv få definiera sexuell läggning och eventuell transidentitet. För även kategorierna Homo, bi och hetero i sig själva som enda kategorier är begränsande för många. Det enda bra var väl att det inte var riktigt så dåligt som jag trodde, även om det procentmässigt är högre grad bland gruppen homo och bisexuella som mår dåligt jämfört med gruppen heterosexuella.

Efter det så råkade jag gå in på någon utställning med tavlor (det var fotomanipulerignar) som handlade om hatbrott, och jag hade inte räknat med det, men jag började faktiskt nästan gråta lite när jag gick därifrån, jag är så känslig. Det var intressant att se de omtolkningar av kända tavlor bilderna var, jag såg en som såg ut att vara en blandning av marats död och offerlammet.

Sedan råkade jag på någon jag kände och tog mig bort till Kungsträdgården där jag hängde på Pride Ungs miniegalia. Jag hjälpte en söt liten unge som var där med en förälder att göra en pin. Jag brukar jämt skämta om att jag hatar barn, men det stämmer inte riktigt, de kan vara gulliga ibland, även om en del kan vara otroligt jobbiga.

Jag missade föreläsningen Fet, det nya pervers eftersom det var fullsatt, typiskt nog, jag hade sett fram emot den. Så jag gick tillbaka till Kungsträdgården och spelade kort, och gick istället lite senare på mitt reservförslag, Heterosexualiteter som minoriteter, och där var det en person som föreläste om begränsningarna med begreppen hetero, homo och bi som någon sorts grund för att förklara folks sexualitet, och jag håller definitivt med honom att det inte är så uppenbart och enkelt för det mesta. Dessutom pratade han om den patologisering olika sorts sexualitet brukar utsättas för från psykiatriskt håll, så som till exempel det faktum att hålla på med BDSM var en psykisk sjukdom fram till januari i år, och där håller jag också med honom. Han tog upp en sak som jag också funderat på: att byta ut begreppen hetero och homosexualitet till androfili och gynofili. jag har funderat på att kalla mig androfil, men jag råkar faktiskt identifiera mig med ordet homosexuell, och jag gillar att det förstärker min egen könsidentitet, vilket jag inte får uppleva så mycket från andra omkring mig, det markerar var jag står, medans androfil lätt kan få det att låta som att jag inte definierar mig som kille. Även om jag vet att enbart ordet homosexuell är begränsande för att förklara min sexuella läggning, jag dras nästan exklusivt till män med "androgynt" eller "feminint" utseende eller könsuttryck, vilket jag gärna skulle vilja specifiera mer.

Ps. Uppenbarligen så livnär jag mig på HBTQ-personer. Jag har känt mig deppig och förvirrad och energilös de närmsta dagarna, och tänkt desperat att jag behövde en transperson, vem som helst, att prata med om mina bekymmer, men nu så känns det bättre. Jag behöver uppenbarligen vissa doser av trans för att må bra. Eller så var det bara människor över huvud taget, de här hemma vill jag inte direkt ha något med att göra. Min syster var gullig i alla fall, när hon sa fel namn, så sa hon, att oj, nu sa jag fel.

Nyhetsartikel

2009-07-26T12:23:00.003+02:00

Moderaterna halkar efter i HBT-frågor om jag ska tro DN (sidan 10 nyhetsdelen 26 juli 2009). Det är ju inte så trevligt. De har svarat att de inte har en bestämd åsikt om flera HBT-frågor, medans de flesta andra partier säger att de ska jobba för dem.

Jag gillar hur artikeln är formulerad dock. "Transpersonerna är en grupp som fortfarande har flera ouppfyllda krav", den fick mig att skratta till, när de säger transpersonerna (och ouppfyllda krav), istället för transpersoner låter det som att alla transpersoner, varenda en, är en bunt aktivister som gjort upp en lista tillsammans och lämnat in, hehe. Nej, allvarligt talat, dåligt, Moderaterna.

Lars Lindblad, som är gruppledare för Moderaterna i riksdagen försvarar sig:

"Moderaterna har varit nyckelfaktor när det könsneutrala äktenskapet har genomförts, vilket ju måste vara den viktigaste frihetsfrågan i den här gruppen."

Uhm, nej. HBT-personer är ingen enhetlig grupp. Vissa av oss tjänar ingenting på könsneutrala äktenskap, eftersom en del av oss är heterosexuella, vissa tycker att det där med äktenskap borde försvinna över huvud taget och liknanade.

Visst är jag glad över samkönade äktenskap, men det finns viktigare frihetsfrågor om du frågar mig som HBT-person.

För mig så är de viktigaste frihetsfrågorna att erkänna fler kön än två, så att personer som inte identifierar sig med man/kvinna behöver tvingas gå med på antingen det ena eller andra, att det ska vara enklare att byta den juridiska könsmarkeringen, att folk som går igenom en könskorrigering inte ska behöva sterilisera sig/ska få spara könsceller, att intersexuella inte opereras på vid födseln mot deras vilja (såvida det inte är absolut nödvändigt av hälsoskäl), hjälpa unga (och andra åldrar med) HBT-personer som mår dåligt eftersom statistiken visar på att väldigt många mår dåligt, att folk inte förvägras boende och jobb, på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller liknande. Att undervisa bättre i skolan om HBT-personer, och att skriva om skolböcker. Jag minns själv min biologibok, och det stod ingenting om intersexuella i den på kapitlet om kön och sexualitet, inte heller om transpersoner eller könskorrigeringar, vilket jag faktiskt tycker är relevant även ur en biologisk synvinkel (däremot så stod det faktiskt lite om homosexuella personer, minns inte om de tog med bisexuella)

Det bästa med artikeln var nog ändå att Sverigedemokraterna uppenbarligen sagt att de stödjer heteronormen. Varför är jag inte förvånad?

Ta mig inte för alvarligt, jag har inte kollat upp informationen med andra källor.

Sedan säger de könsbyte i artikeln, vilket får mig att gnissla tänder. Använd könskorrigering! Det vore det bästa språkvalet, eftersom könsbyte ger en felaktig bild av hur det ligger till. Jag tycker att transsexuella personer (och personer som överväger/har gått igenom könskorrigering, men inte identifierar sig som transsexuella) som använder det ordet om sin egen process ska få använda det om de vill, det är en annan sak, eftersom de pratar om sig själva och alla inte ser på sin könskorrigering på samma sätt, men media (helst inte cissexuella heller) ska inte använda den termen, det är min åsikt.

Nu går jag in på ett kanske mer personligt plan, att däremot vill jag faktiskt inte att ens andra personer med transsexualism ska använda könsbyte om min process. Jag har visserligen använt termen ett par gånger i början, innan jag hittade könskorrigering, och då bytte jag, eftersom jag tyckte att könsbyte skavde mot min upplevelse. Dessutom implicerar termen som sagt att transpersoner/transsexuella som inte vill eller kan gå igenom könskorrigering inte är könet de identifierar med, vilket är högst orättvist. Könskorrigering är i stora delar av världen dyrt och svårtillgängligt, och många folk lever hela liv som sitt identifierade kön utan att ändra något kroppsligt.

Varför måste det göra så ont?

2009-07-25T15:02:00.006+02:00

Varför måste det göra så ont? När de säger det där namnet som de tror är mitt, när de kallar mig för hon istället för han, när de pratar om bögar som att det inte satt en hos dem, när jag inte kan berätta om något transfobiskt eller homofobiskt som fick mina ögon att tåras i sorg och vrede, när det känns som att jag måste leva en lögn inför de jag älskar, när jag inte vågar säga att de japanska tecknen jag satt upp på min dörr formar mitt riktiga namn som de vägrar låta falla från sina läppar, när mitt huvud är fullt av trans och jag inte har någonstans att fly, när jag bara vill gömma mig för resten av världen och aldrig mer gå ut igen för att folk ska sluta felköna mig, när kroppen, och särskillt utväxterna på min bröstkorg gör att jag knappt står ut!

Jag önskar att jag kunde släppa allt ur tankarna och bara vara, men hur kan jag, när de konstant gör sig påminda? Jag vill slippa tänka på min transsexualism, och jag vet att jag egentligen borde ockupera min tid med annat för att distrahera mig själv från det hela, men jag har ingen större energi att göra något annat i den här värmen, mer än att surfa som en tok och lyssna på musik, orkar inte ta kontakt med någon och gå ut och göra något. Jag önskar att jag slutade lägga märke till en massa snygga killar, antingen för att jag attraherad av dem eller vill se ut som dem, det är bara jobbigt. Jag önskar att jag kunde sluta med att stirra mig i spegeln vid varje tillfälle i ett fåfängt hopp om att jag ska se manlig ut när jag ser mig själv.

Kan en hjärna splittras i tusentals småbitar? Det känns som att min håller på att göra det. Varför måste det ibland kännas som att det enklaste alternativet vore att bara lägga mig ned och dö? Inte på ett deprimerat sätt, för nej, jag känner mig inte särskillt nedstämd, utan bara som att det vore ett faktum. Då skulle jag slippa allt krångel, all väntan, alla oförstående, okänsliga personer som jag kanske måste komma ut inför, den totala frustration som uppstår inombords när jag vill ha bytt juridiskt namn innan skolstarten och min oförmåga att ta upp det med föräldrarna.

En dikt:

Jag är en larv i en puppa,
jag väntar på att flyga
En silverfjäril mot blå himmel
Jag går inte från kvinna till man
kvinna var aldrig min startpunkt
Jag går från ingen till jag
snarare en pojke som väntar på
Att växa upp och bli en man

En bild i en stil som jag funderar på att göra min projektarbeteserie i, den ser ut som några av de alternativa serier som finns i Sverige. Den högra handen är jävligt ful, den funderar jag på att göra om. Jag har redan kommit på ett namn på serien jag ska göra: Trangst. För jag älskar ordet, det är så fyndigt, och för att jag tycker att det passar så bra in på vad jag upplever. För att jag trangstar otroligt mycket för tillfället.

Pronomen

2009-07-24T18:25:00.006+02:00

Jag och min familj:

Dem: Hon.

Jag: Han.

Dem: Hon.

Jag: Han.

Dem: Hon.

Jag: Han.

Dem: Hon, hon henne, hon.

Jag: Han, han, HAN!

Dem: Hon, hon henne hon, hon, [insert tjejnamn]. Varför ser du så sur ut?

Jag: För att ni är idioter, och ni fattar det inte ens.

Det bästa var ändå min morsa.

Morsan: Hon.

Jag: Han!

Morsan: Nej, hon!

De använder alltid fel pronomen, och jag är redan trött på att rätta dem.

Det känns ibland som att de säger hon några extra gånger bara för sakens skull. Det ironiska och komiska är att en av våra katter blir kallade han oftare än vad jag gör. Katten är av förmodat honkön, och jag kan ju inte direkt fråga hen om hen identifierar sig som det, men alla förmodar att det är en han när de först träffar på hen, och även i familjen kallar vi den för olika pronomen från gång till gång. Det har till och med lett att jag tagit mig en tankeställare, på samma gång känns det skumt att kalla den för olika pronomen och behandla det som att det inte spelar någon roll, när det spelar så stor roll för mig vad folk kallar mig, sen känns det skumt att kalla den för han, eftersom det känns orättvist att gör det bara för att den har ett "maskulint" beteende, men att kalla den för hon känns också fel, eftersom jag då utgår ifrån kroppsdelarna. Jag skulle kunna kalla den för hen, men då känns det fel att jag kallar den för hen, men inte alla andra som jag inte vet könsidentiteten på. Därför brukar jag inte använda pronomen om den alls. I för sig så tror jag inte att katten själv bryr sig så mycket.

Det påminner mig om att jag borde använda hen när jag pratar om folk som jag inte vet könsidentiteten på, men det finns en enkel förklaring till detta: jag är för feg. De jag träffar och pratar med mest är min familj, och jag har nog med problem med min familj över huvudtaget att förstå trans, att använda hen om personer jag inte vet könsidenitteten på, känns som skulle antagligen bara leda till en massa jobbiga diskussioner som jag skulle känna mig emotionellt uttömd av. Jag vågar ju inte ens prata med dem om något så viktigt som att byta namn juridiskt.

Fast nu när jag skriver så vet jag att jag måste försöka i alla fall, det blir bara svårt och löjligt annars, och det får mig bara att känna mig som en svikare mot folk som inte identifierar sig med han eller hon (och transpersoner överhuvudtaget), att jag kategoriserar folk efter deras namn och utseende. Det är ett sådant cisnormt beteende och jag hatar ju själv när folk gör det mot mig. Det är som att förutsätta att alla är heterosexuella innan de sagt annat (vilket jag ju också hatar när folk gör).