Avvisad

Varför måste mina barndomsvänner dyka upp i mina drömmar? Den här gången drömde jag att en av dem av någon anledning skulle bo tillsammans med oss ett tag, och det jag minns bäst är att han och jag och en annan, okänd person som antagligen var en flicka, satt i vardagsrumssoffan. Jag vänder mig mot honom och säger något roligt, glad åt att se honom igen, men han ignorerar min existens fullkomligt och pratar istället med flickan. Det är som att jag inte finns, eller är så avskyvärd att jag inte ens förtjänar att kasta en blick på. Efter det vaknade jag på väldigt dåligt humör.


Mina barndomsvänner är ett tungt ämne för mig, eftersom jag fortfarande inte kan låta bli att tycka att det är på grund av att jag var och är en sådan outhärdlig människa som de inte längre ville vara med mig.

Om man nu ska försöka tolka den här drömmen, så tror jag att det handlar om min rädsla för att bli avvisad när det kommer till vänskap. Jag kan fortfarande inte förtränga minnet av hur det var att plötsligt ha förlorat mina vänner och bli helt ensam. Fortfarande så tror jag inte att någon skulle kunna gilla att vara med mig, det är bara jag som tvingar mig på folk och de tolererar min existens, men det är i alla fall bara vissa stunder jag ser så negativt på saken nu för tiden. Ändå så får jag ångest från och till på grund av det hela.

En kommentar som jag skrev och funderade på att publicera på Trollhares inlägg, som citerade en kommentar från någon ignorant cissexuell människa om transsexuella människor.

Det intressanta är att starten av kommentaren fick mig att först tro att det var en transsexuell kvinna som skrivit den, som invände mot den stereotypa transberättelsen, tills hon började ta upp "de som gör könsbyten". Jag borde väl insett att "född tjej" betyder cissexuell.

Egentligen tänkte jag skriva en lång post (den blev ganska lång i alla fall) om hur fel hon har, att vi varierar precis lika mycket som alla andra människor när det kommer till uppväxten, och att det ofta är ett sorts självförsvar att säga att man är typisk för sitt kön om man är transsexuell. Men jag orkar inte bry mig, jag blir så trött på alltihopa, jag har hört det så många gånger och det har så lite relevans med min egen upplevelse. Jag tycker att det är störande att en opererad kropp anses det värsta som kan hända en, i det här fallet transsexuella personers kroppar. Psykiskt välbefinnande är inte viktigt, det viktigaste är att kroppen inte avviker från normen, vad är det egentligen för krass inställning?

Det är även så irriterande att bli förutsatt att jag inte vet skillnaden på könsidentitet och könsroller. Jag har läst mängder av feministisk litteratur i mitt liv, jag har aldrig trott att vara tjej innebar att det fanns begränsningar för vad man får göra, jag har studerat och kritiskt granskat min könsidentitet och könsroller och samhället fram och tillbaka, antagligen mycket mer än de flesta cispersoner granskar sitt eget förhållande till kön. Jag är trött på att bli nedvärderad på det sättet. Hon kan spara sitt bekymmer åt något annan och låta mig sköta mina egna problem. Det är så ironiskt bara ,eftersom hon precis som jag tycker att könsrollerna är fel.

Alien

Alien förklädd till en "normal människa" beger sig in i främmande territorium. Det är i alla fall så det kändes idag på en lektion när folk skulle redovisa olika arbeten. Det var ett tal om feminism (även om ordet inte användes), som handlade om att det bara var onödig klagan att fortsätta driva på försök till jämlikhet.

Vanliga exempel, som att andra länder har det mycket värre ställt, och det vanliga att kvinnor också har vissa fördelar. Såsom lätt att anklaga någon för våldtäkt och bli trodd (vilket jag är skeptisk till, på grund av hur få våldtäktsanmälningar det faktiskt blir någonting av, och för att även svensk kultur är full av skuldbeläggande på den utsatta kvinnan, att hon borde vetat bättre, klätt sig annorlunda, inte varit full, osv.), att kvinnor lättare får vårdnad för barn än män, och att kvinnor fick klä sig mycket friare, medan män inte får gå klädd i kjol. Jag han inte svara så mycket jag ville, men jag frågade däremot om hon inte tyckte att dessa skillnader var något att jobba på att få bort, så att folk blev bedömda efter individuella fall, inte kön. För för mig låter det som punkter som är en del av samhällets sexism, som bör avskaffas, något av feminismens mål, och jag har sett samma argument användas mot feminister många gånger förut. Jag frågade också ifall hon inte tyckte att det var ett problem att personer som inte lever upp till vissa normer om kön blir utsatta av andra.

Sen var det någon som jobbat om att kommunicera med "handikappade" (vilket irriterade mig, eftersom jag vet att många funktionshindrade personer är emot användandet av den termen, och därför inte använder den själv, och för att det var en sådan generalisering, folk har olika behov beroende på vilket funktionshinder de har och även vilka de är som individer). Dessutom användes rullstolsbunden istället för rullstolsburen ,vilket också är en term som föredras, enligt min vetskap.

Hon som höll i arbetet pratade dessutom hela tiden om dem och vi, och etablerade funktionshindrade personer som några andra någon annanstans, den punkten tog jag i alla fall upp och invände mot, och sa att hon borde sagt saker som "folk som är hörselskadade", istället för, som hon gjorde, "de som är hörselskadade". Jag borde nog varit ännu mer på och klagat känns det som nu i efterhand.

Jag blev även irriterad på sättet autismspektrumet beskrevs, och hur människor inom spektrumet beskrevs, jag fick klar lust att outa mig själv som en del av det och visa att det satt någon här inne, och inte på något avlägset ställe, men jag känner mig inte tillräckligt utbildad om autismspektrumet i stort, och det uppstår ingen disonnans mellan mig och neurotypiska personer när det kommer till kommunikation från min sida, jag kan tolka dem väldigt bra, det är bara det att ibland tycker andra jag är underlig, när jag inte orkar prata eller behålla ögonkontakten, eller vänder ryggen ifrån hellre än att stå vänd mot någon i hissar, vilket jag fått höra är underligt.

Det kändes så främmande från min egen lilla värld framför datorn, där jag kan läsa bloggar skrivna av feminister/womanister, och bloggar (aktivistiska eller inte) skrivna av folk med olika funktionshinder (och naturligtvis bloggar skrivna av feminister/womanister med funktionshinder). Det var en kulturkrock, av något slag, eftersom jag inser att mitt sätt att se på saken skiljer sig från andras. Inte för att jag är någon perfekt människa heller, jag vet bara att jag vill försöka utbilda mig om olika gruppers situation i samhället, och låta bli att säga saker som på olika sätt skadar folk, direkt eller indirekt, men att detta inte är självklart för andra.

Den mest störande punkten, för mig personligen var med den självklarhet kategorierna män/kvinnor och olikheter dem emellan betraktades som. Det är märkligt att det anses okej att generalisera något fruktansvärt när det kommer till vissa grupper, även i klassrum, så som till exempel könstillhörighet. Jag själv och de flesta jag känner passar nämligen inte in på de bilder som presenteras.

Jag känner mig lite... besviken? Jag vet inte riktigt.

Fotografi

Idag på en av lektionerna så skulle vi fotografera varandra till utställningskatalogen. Det var en kille med i gruppen (som jag önskar att jag vågade ta mer kontakt med), och han gillade inte att bli fotograferad, vilket han pratade med mig lite om, och frågade om vad jag tyckte.

Då blev jag påmind om en av de effekter de senaste ett och ett halvt åren haft på mig. Hela mina tonårsår har jag verkligen hatat att vara med på foton. Intensivt. Jag kunde inte ens se på bilder av mig själv utan att äcklas av det hela.

Men nu så är det tvärtom så att jag jämnt tycks vilja ta bilder på mig själv, och har inga problem att stå inför kameran. Jag fick till och med en hånfull komentar av pappa för några månader sen: "tycker du att du är fin nu igen?", när han såg mig fota mig själv. Den kommentaren blev jag jävligt förbannad på, jag tycker inte jag är fin, jag skulle aldrig använda det ordet om mig själv, men däremot så är det inga problem att se mig själv i bild längre, och jag tycker det är intressant att granska hur jag ser ut för att se hur "maskulin" (ansiktsdragen och frisyren främst) jag ser ut.

Poängen är naturligtvis att jag står ut mycket mer med mitt utseende nu än innan jag visste att jag var trans, och även om jag helst vill se annorlunda ut, så passar uppenbarligen mitt nuvarande utseende tillräckligt bra för att jag ska kunna vara ganska avslappnad med det. Det kändes ganska intressant att tänka på det, och jag svarade att jag brukade hata det, men inte bryr mig så mycket längre. Det kändes ganska skönt inombords att tänka på det. Jag kan till och med skryta och säga att det blev några riktigt bra bilder på mig.

Kanske är det ett tecken på att jag äntligen blivit en riktig fjortisemo som tar foton på sig själv med mobilkameran och lägger upp på internet. (Bilden är gammal, mitt hår är mycket kortare nu.)

Kalla oss inte för flickor!

Talet jag skulle velat hålla till våra middagsgäster, angående användandet av frasen "ni flickor" som använts om mig och mina systrar så länge jag kan minnas.

Kalla oss inte för ni flickor, eller flickorna, eller ni tjejer. Vi råkar vara i liknande ålder och påminna mycket om varandra (inte till utseendet i mitt fall, men i våra sociala svårigheter), men vi är alla varsin egen individ, med vårt eget namn, och våra egna känslor och intressen.

Jag är för det första inte av kvinnligt kön, utan en ung transsexuell man, och mina syskon har i stora delar verkat känna sig väldigt malplacerade i den roll som tonåringar och barn som anses vara kvinnligt kön ska passa in i, och därför är benämningen osedvanligt illa vald, eftersom för mig så känns den helt felaktig och missvisande för vem jag är, och för att jag anar att mina systrar inte heller är särskilt nöjd med ordvalet.

Jag skulle faktiskt vara emot ordvalet även om det användes om folk som var tjejer, och kände sig något så när bekväma i rollen som tjej, på grund av anledningarna som jag ska ta upp härnäst.

Det är även det faktum att vi är 19 och 18 år, och att använda flickor om individer som nästan är vuxna känns nedvärderande. Flicka är en term som speglar omogenhet. Vi är tillräckligt gamla för att respekteras som vuxna och självständiga människor, även om vi alla fortfarande bor hemma.

Att dessutom använda frasen i ett svepande drag för att mena oss alla tre är väldigt objektifierande, som att vi är en enhet som inte behövs behandlas med tillräcklig respekt för att ses som individer med skilda åsikter och handlingar. Det är en sak att referera till oss som en grupp när vi inte är närvarande, men när vi alla är närvarande är det minst sagt störande.

Jag förstår att det är mycket enklare att tilltala oss med ett svepande generaliserade ord, men ber dig härefter att sluta använda dig av det, eftersom det är otroligt obehagligt på flera plan (även om det som får mig att bli direkt nedstämd, istället för bara uppretad är den översta anledningen).

Transgender Day of Rememberance

Jag vet att jag är sen, på grund av sjukdom, men det kändes fel att inte nämna att det var Transgender Day of Remembrance den 20 Novemeber. Jag är antagligen så långt man kan komma från att tillhöra den grupp av transpersoner som har störst risk att bli mördad, om man utgår från listan över rapporterade fall. Jag är en trans man, medelklass, vit, och lever inte i syd eller centralamerika. Det vore fel att använda dagen för annat syfte än att erkänna det tragiska i alla dessa människor som blev dödade på grund av transfobi, även om det också finns andra faktorer som i de flesta fall spelar in (transmisogyni, sexism, klassism och rasism till exempel). Någon kände sig berättigad att utplåna en annan människas existens bara för att de levde sitt liv.

Allmänt

Min hjärna: Växlar mellan zombieslö och att inte bry sig om något.

Förnamn: Jag är nu säker på vad jag vill heta. Det blir en aning skumma namn, men varför inte passa på, nu när man ändå ska byta.

Böcker: Äntligen har läsfunktionen i min hjärna satt igång igen, det var en lång period då jag inte orkade läsa annat än serier. Jag är van att plöja igenom travar med böcker, så det var konstigt för att vara jag. Därför gick jag till biblioteket och lånade en hel bunt.

Skolan: Nu fick jag ont i huvudet. Min frånvaro är ganska fruktansvärd, även om jag skriver bra på proven i alla fall. Det är inte bra att jag dessutom håller på att bli sjuk just nu. Jag kanske får gnälla på rektorn att jag behöver en egen planering eller något, jag har hört att det är möjligt.

Sömnen: Jag kan sova hur länge som helst, men bara det inte är mellan tolv och ca fem på natten, vilket är när jag borde sova. Det innebär att jag tyvärr blir tvungen att kompensera med eftermiddagslurar. Idag har jag lyckats vara vaken i ca en timme, sedan somnat i två timmar och sen varit vaken en timme och så vidare.

Heteronormen som mätredskap: Det känns som om alla frågar mig om tjejer hela tiden, vad för sorts tjejer jag gillar, om det går bra med tjejerna. Det är skönt på ett sätt, för det visar att jag tolkas som kille utan tvekan, om jag tar heteronormen i beräknande, men jag blir fortfarande för överrumplad för att hinna svara något vettigt. Nästa gång ska jag lugnt säga, att nej, jag är bög. Äntligen kan jag komma ut och få folk att förstå vad jag menar, istället för att de förvirrat undra vad fan det är frågan om, utan att någon säger att de inte tror mig (fast jag kanske har fel, kanske maskulina killar blir ifrågasatta sin icke-heterosexuella läggning med, men har svårt att tro att folk skulle missförstå och misstro det lika mycket som vissa gör när det kommer till transsexualism).

Övrigt: Så mycket i mitt liv har förändrats till det bättre det närmsta året. Jag känner mig själv mycket bättre och jag har utvecklats individuellt, även om jag i stor mån fortfarande är en överintellektuell snorunge som inte kan ta hand om sig själv (jag ska inte gå in på hur lång tid det tog innan jag lärde mig knyta skosnören).

Studenten: Den enda anledningen att jag ser fram emot studenten är att jag möjligtvis tänkte använda den för att passa på att antingen hyra eller köpa herrkläder i viktoriansk stil att ha på mig, i alla fall väst och en puff tie (vad det nu heter på svenska). Det skulle inte förvåna mig om det är otroligt obekvämt, för att inte tala om varmt, men det är något jag velat testa i evigheter. Det enda jag är lite bekymrad över är att sticka ut för mycket, men jag tycker att jag har haft en för lång period när jag bara försöker anpassa mitt utseende efter andra.

Födelsedag

Jaha. Så var en helt plötsligt myndig. Jag har inte direkt märkt någon skillnad än. Däremot så har jag märkt en stor skillnad det närmaste året hos mig själv, och jag tror faktiskt att jag håller på att växa upp en aning. Jag fick inga direkta presenter, det var mer indirekta saker som gjorde mig glad.

Först så hade jag ett besök hos BUP, där de äntligen kom med ett besked om hur aspergerutredningen gått. Uppenbarligen så ligger jag långt över medelbegåvningen enligt WAIS-testet, och jag är lite glad att det gick så bra, men resultatet beror till större delen på faktorer som jag inte personligen har bidragit till.

De kom fram till att de inte tyckte att jag uppfyllde alla kriterier för att få diagnosen aspergers syndrom, jag uppfyller a-kriterierna, men inte b-kriterierna, och det håller jag med om. En av anledningarna var att jag med hjälp av att använda mitt intellekt kunde hantera och anpassa mig till mina sociala problem bra. Däremot tyckte de ändå att jag är icke-neurotyp och en del av autismspektrumet, de tycker att jag ska ha diagnosen autismliknande tillstånd.

En annan sak var att jag äntligen fick kontakt med Rydelius, och han förklarade varför det hade dröjt och att han skulle dra tag i saken lite med den som jag var menad att träffa efter sommaren. Förhoppningsvis sätter snart utredningen i gång på allvar.

Nu kan jag även byta juridiskt namn själv, skönt nog. Jag måste bara dra ändan ur vagnen och göra det. Problemet är att jag lägger till fler och fler förnamn och resonerar om jag ska ta med dem eller inte, jag har svårt att bestämma mig.